torsdag 27 oktober 2011

VAD TYCKER MAMMAS VÄNNER OM MAMMA

Jag frågade mammas vän V om han ville komma till begravningen, men han sade sig inte orka det. De var för nära vänner. Han skulle bryta ihop, fick jag känslan av. Jag frågade honom om han kunde tänka sig säga några ord om mamma, och det här är vad han sade om mamma:

  • kiltti (snäll)
  • auttavainen (hjälpsam)
  • ei uskaltanut mennä minnekään - kusi paikat (vågade inte hälsa på bekanta, då hon kissade på sig)

Hon var inte självsäker nog - varför hon blev fånge i sitt eget hem.

...

En annan vän A och hans fru L sade att de brukade tvätta mammas tvätt, eftersom mamma kunde inte lära sig hantera de moderna bokningstiderna och maskinerna. Hon bad om hjälp och fick det av sina vänner. Det var väl för väl.
En annan skäms ju när man inte fattade hur allvarligt det var. Jag trodde att boendestödet skulle ha hjälpt henne med detta. Men kanske var det som så, att hon ville kunna tvätta när hon hade behov av det (läs, hade kissat ned jacka, lakan m m). Kanske hade inte boendestödet tid att hjälpa henne med detta. Det fanns en tvättstuga på samma våning som hon bodde på - varför det var lätt att se om det fanns en ledig tid.

OBDUKTIONEN

Äntligen fick jag ett samtal från överläkaren på Östras PK.
Obduktionen visar på att mamma dog av hjärtsvikt. Det var som han misstänkte den svåra lunginflammationen samt vätska i en av lungorna som fick hjärtat att arbeta på övertid, vilket tog mammas liv.

Läkaren är kritisk till MAVAs insats. De borde tagit henne till sig, då det fanns så allvarliga sjukdomstecken. Hon borde ha fått vätskedrivande medel, något med bred spektrum (där hängde jag inte riktigt med) och antibiotika. Dessutom borde medicinkonsulten sett till hennes hälsa inom 24 timmar. Nu gick det 48 timmar innan de kom och tittade till henne. Läkaren kallar detta för slarv och funderar på att göra en avvikelserapport.
Jag fick en känsla av att han uppmanade mig, som anhörig, att också göra en anmälan.

Mamma har således fått dålig vård. Och jag måste faktiskt hålla med. Jag var ju helt perplex när jag fick reda på att det var så allvarligt som det var med henne. Det var nog läkare och annan personal också, eftersom ingen visste om hennes allvarliga hälsostatus.
Sen vet jag ju inte hur länge hon kunde levt med bättre vård. Jag vet inte heller om jag själv fått se henne i ett friskare stadium. Men chansen finns.
Nu är jag inte ute efter att bli en bitter kärring. Inte alls. Men jag vet syftet med avvikelserapporter. De görs för att rutiner skall förbättras. Och det är klart. Det finns mycket att rätta till, när förväntad vård låter vänta på sig i tre extra dygn. Dåligt. Mycket dåligt.
Det är vad det är!

Hon hade rätt till rätt behandling. Det fick hon inte.

Vi avslutade samtalet med att säga att vi kommer att höras av efter begravningen, för att boka tid med över- och underläkare.

STRESSIGT VÄRRE MED ALLA DETALJER

Nu börjar jag känna mig stressad på grund av att det mycket som skall göras. Många smådetaljer gör sig påminda.
Jag har god hjälp av väninnan U, som tycker att jag skall spalta upp alla göromål. Det är bra att hon påminner mig. Jag känner mig dock stressad av att vara ensam om att göra allt, samtidigt som jag jobbar hela dagarna.
  • Lägenheten skall besiktigas. Nycklar skall lämnas tillbaka. Vad jag vet, så finns det bara två set med nycklar. Enligt fastighetsskötaren lämnar man alltid ut tre set med nycklar. Var finns det tredje setet då?  Hmmm. Kan någon av hennes vänner ha det? Troligtvis inte. För den som jag kom att tänka på - borde kunnat hämta sina stövlar själv. Det var nämligen som så, att jag till slut fick tag i hennes - vad jag tror var - hennes bästa vän. Det fanns inget nummer uppskrivet i hennes bok, men genom en annan kompis, fick jag tag i honom. Han hade fått reda på att mamma gått bort genom någon. Vet inte av vem, men det första han sade till mig när jag presenterade mig i telefonen var att han hade sina stövlar och sina pass hos morsan. Angående nycklarna så får jag ringa till hennes handläggare.
  • Det har varit ett mixtrande för att få saker och ting att gå ihop. Begravningstiden har fått flyttas fram, för att få tillgång till en duglig lokal att ha minnesstunden i. Det kostar mer, men det känns bättre att ha ett värdigt avslut i en fräsch lokal.
  • Det gäller att bestämma sig för vad jag skall servera. Skall det vara korvsoppa, smörgåsar eller kanske smörgåstårta? Jag vill inte ta på mig för mycket jobb, samtidigt som jag inte vill verka snål. Korvsoppa är en utmärkt idé, till kanske 6 personer. Men att göra det till 30 personer!!!! Det kräver sina kastruller. Det blir nog smörgåstårta. Om jag beställer det, blir det dyrt. Kanske är det bättre att göra dem själv. Sambon får hjälpa till.
  • Köp alla matingredienser. Kolla om jag har tandpetare, plastfolie och annat till smörgåståtorna. Fundera på hur du skall kunna frakta dem till minneslokalen. Kanske kan du fråga något konditori om du kan låna några brödbackar som går att stapla på varandra. 
  • Kolla vad väninnan S kan äta, då hon inte klarar av all slags mat. 
  • Fixa musik - bränn en cd - eller försök att hitta något lämpligt i affär. 
  • Leta upp strumpbyxorna jag köpte på Zizzi för detta ändamål. Jag hade dem i väskan en dag, men nu är de borta. 
  • Bestäm dig för klädsel och eventuellt skor. Inte så lämpligt att gå i foppatofflor kanske. 
  • Köp present till sambon, som råkar fylla 40 år på begravningsdagen. 
  • Gå till källaren i mammas hus för att kolla vad som finns där. Tydligen fanns det en matta och några lådor att ta hand om. De bör tas till tippen. Glöm inte en vagn och en låda att dra brötet med.
  • Säg upp radiotjänst.
  • Kontakta de personer du pratat med tidigare, om att delta vid välsignelse och minnesstund. 
  • Ha koll på städfirman, så att städning och röjning blir bra utfört. 
  • Vad visar obduktionen? Det kan bli aktuellt med en anmälan mot MAVA, som inte skött vården enligt alla föreskrifter!!!
  • Skicka iväg räkningar. Jag, mitt nöt, hade ju stoppat in alla räkningar i ett kuvert, men glömt att skriva in totalsumman. Det var tur att jag glömt att posta det. Det känns som att det lite för många detaljer. Jag glömmer av mig på jobbet och känner mig otroligt stressad och pressad av alla göromål där. 
  • Skriv ut de texter som morbror Matti skickat till mig. Gör något presentabelt av dem. 
  • Gör en layout på morsan - så att det finns något att titta på vid kistan. 
  • Fundera på om jag vill säga något - eller om jag bara skall sitta och försöka hålla ihop mig själv. 
  • Leta upp värmeljushållare att ta med. 
  • Bestäm dig för om du vill ha pappersduk över borden, eller om du nöjer dig med dem som det är. 
  • Ladda upp kamerabatterier och töm minneskort. Lär upp sambon så att han vet hur han skall hantera fotandet och filmandet. Försök att motivera honom att våga fota och filma dem och deras minnen.
  • Ladda mobilen. Det kan ju hända att den kommer att ringa...
  • Ta med dekorerad kista, pennor och papperslappar som folk kan skriva ned sina minnen på. 
  • Gör ett hej då-kort från Jani och mig. 
  • Leta upp små stafflier till kort m m. 
  • Ta med tändare och värmeljus.
  • Fixa tid för däckskifte. Det kan bli halt vilken dag som helst. 
  • Ooops... o nu kom jag på att jag måste betala räkningarna. Det är ju den 27:e idag!!!
  • Och sen var det någon som visade intresse för att köpa en lykta från min till salu-blogg. Jag bad att få vänta med det till efter begravningen.

söndag 23 oktober 2011

FOTON FRÅN LÄGENHETEN

Nu har jag bearbetat sorgen av mammans eländiga liv i drygt två veckor. Nu känns det som att jag vågar visa upp hennes hem. Delar av det. Det finns ju ingen som helst anledning att visa upp klädkammare eller toalett, menar jag ...

VARDAGSRUMMET
Det rum som mamma mest vistades i, var tv-rummet. I vaket tillstånd i alla fall. Hon sov givetvis i sovrummet. Mestadels. Förutsatt att hon inte somnade i sin fåtölj. 
Hon hade för vana att vända på dygnet, då hon hade sömnsvårigheter. Hon tittade på tv hela dagarna och sent in på nätterna. Däremellan sov hon på kvällen till förnatten och vakade, för att lägga sig igen vid åtta-tiden på morgonen. Eller något liknande. Jag försökte förmedla vikten av att sova ordentligt, men det tog inte skruv.  

Jag tror inte att hon greppade vad som fick henne att må bra, kontra vad som fick henne att må dåligt. 

När jag var där första gången efter att hon gått bort, slogs jag ju av mörkret i lägenheten. Och att det inte fanns någon taklampa i något av rummen - förutom i kök, toalett och klädkammare. Ingen av oss - vare sig jag eller boendestödet hade uppmärksammat detta något vidare medan hon levde. 

I sanningens namn måste jag ändå medge att jag inte alltid orkade vara mamma åt min mamma. Jag lät henne ta ansvar då hon var en vuxen människa. 
Efteråt - nu när det är för sent - har givetvis den ångestfyllda ångrar mig-maran ridit mig, dag som natt.
Jag är också kluven till just det jag skrev om ovan... Kan man verkligen lämna ansvaret åt en sjuk människa... Jag tycker nog inte det, för vid sjukdom, är man ju inte vid sina sinnens fulla bruk... Hur kan man då lämna ansvaret åt denne, bara för att denne råkar vara vuxen... Det tar mig emot...

Sen är det givetvis också en fråga om varför jag hade velat att hon haft ett bättre liv. Är det för att jag skall kunna lätta på mitt dåliga samvete? Är det för att jag har svårt att acceptera att olika människor väljer olika levnadsöden? 
Men det är klart. Jag hade ju önskat att min mamma hade varit en mamma-mamma. En mamma som faktiskt orkade vara mamma och se till mina behov. Också.
Men som sagt. Det finns ingen som helst mening med att älta detta vecka in och vecka ut. Nu är det slut. Nu behöver jag inte längta efter kompensation
Nu är det jag som väljer hur jag skall se på mitt liv. Och jag tänker då inte bli någon bitter kärring!!!

Så här var det i skymningen i vardagsrummet. Man ser att det fortfarande är ljust ute, men inne i lägenheten är det mörkt. Tänk tanken att vistas i detta rum nattetid. 
Huvva!

Den höga fåtöljen var hennes plats. Den var hennes säkerhet. Hon har en ilsket stark lampa i fönstret. För att kunna se något över huvud taget, antar jag. Hon har också sin bandspelare där. Med alla kassetter som hon lyssnade på.


Soffgruppen var säkerligen det sämsta köp hon någonsin gjort, då den var så himla låg att jag var tvungen att bunkra upp med en extra kudde för att kunna sitta där. Jag fick vansinnigt ont i ryggen annars. Hon hade haft några skinnsoffor där tidigare, men eftersom folk kissade ned dem - så var hon tvungen att göra sig av med dem. 
Trodde jag... 


Hon var sparsam med dekorationer. Elefanten till höger hade jag gett henne när jag tröttnat på den. Det var lite grand det här som var symptomatiskt för henne. Hon nöjde sig med rester, loppisfynd och allmänna gåvor. Väldigt sällan unnade hon sig något nytt.

Så här såg det ut i vardagsrummet när jag kom dit en annan dag - lite tidigare på dagen. Solen sken och gjorde att jag kände mig lite bättre till mods i lägenheten. Det var också då jag passade på att hämta kassetter m m för att ha som minne av henne i framtiden. 

Hoppsan. Jag ser visst en lykta mitt på bordet. Den har jag gett henne. Det kan ha varit året före eller efter jag gav henne de gröna lyktorna. Det måste ha berott på min naiva tro att hon ville öka mysfaktorn i sitt hem. Pinsamt. 


Som du ser, hade hon en tavla över teven. Det är den där sjöbusetavlan jag pratat om tidigare. Hon hade den där för att påminnas om sin älskade pappa.



SOVRUM
Sovrummet är lika miserabelt i mörker som i ljus.
Här har troligtvis boendestödet tagit bort täcke och lakan. Kanske för att det var nedkissat.


Och ser man på. Där var ju sofforna. Jag trodde att de blivit hivade för länge sen. Men troligtvis hade hon inte fått hjälp av någon. Hon hade själv kissat ned sin fåtölj, som jag erbjöd mig att hjälpa henne med. Men hon sade att hon skulle ta den på natten. Hon skämdes för att göra det på dagen, sade hon.
Nu efteråt undrar jag verkligen vem som bar ut den, för jag har svårt att tro att hon med sin onda kropp skulle kunna baxa både sig själv och en otymplig fotölj, i mörkret, från lägenheten till grovsoprummet... 


Hon hade förvaringsmöjligheter, men det var inget hon prioriterade eller orkade med. Alla kassettband som jag gett henne (när jag rensat hemma hos mig - och hon uttryckt att hon velat ha dem), hamnade bara i ett fack så här. 

En annan har ju hemmet fullt av skåp och hyllor - och i dem finns verkligen inga tomutrymmen. Tänk så olika liv man kan leva. Jag syftar inte på att det behöver vara mera rätt än det andra. Det är bara ett konstaterande.


KÖKET
 Köket är också ett rum hon inte brydde sig - eller orkade ta hand om... Hon hade dock som plan att orka göra karelska piroger till mig och sambon någon gång. Den gången kom aldrig. Vi fick dock smaka på hennes härliga pannkakor en sista gång, någon gång i våras eller i somras.

Och tro mig. Hennes karelska piroger gick inte av för hackor. Jag har själv provat på att göra dem vid ett tillfälle, men de var inte alls lika goda som hennes. Nu får jag nöja mig med sådana som man kan köpa i finska mataffärer. Men de är inte på långa vägar lika goda som hennes. Även om de kostar uppåt en tia styck.
(karelska piroger är rågsikts- och vetemjöls-degformer med risgrynsgröt - ugnsbakade - och sedan med äggsmör på. Mums! Det är helt otroligt vad goda de kan vara .-). Här har jag lånat en bild på internet.


Så här ser det ut från dörren sett. 

 
Och ser ni. Orange virkade dukar. Orange :-).

Jag gav henne en gång ett set med gröna Iittalalyktor och värmeljus. I min värld var detta hot stuff, då jag själv köpt på mig en massa lyktor och värmeljus. Jag upptäckte dock, gång på gång, att hon inte använde dem. Jag förstod att hon inte var den som tände stearinljus för att mysa. 
Kanske var hon rädd för elden och inte vågade lita på att hon kunde hantera dem, utifall att hon somnade. 
När jag tänker den tanken, kommer jag också att tänka på de gånger hon sagt att de kläder hon bar inte fick vara lättantändliga, på grund av hennes stora cigarettkonsumtion. Jag minns också att hon sagt att hon fått kasta bort många kläder, då hon tappat cigaretter dem - och kanske bränt sig.... 

Herre jösses. Om hon inte blivit sjuk, kunde hon ju mycket väl ha eldat upp sig själv - i sömnen. 
Huvva.  

lördag 22 oktober 2011

PENGAÖVERFÖRING

När jag var och sade hej då till mamma på Östras Psykiatriska klinik den 7 oktober i år, fick jag ta med mig hennes tillhörigheter. Däribland ingick pengar, som hon fått från sin förvaltare.

Jag tänkte att jag skulle spara dem till begravningskostnaderna.

Sen visade det sig att de inte tagit ut pengarna på rätt ställe, utan använt sig av handkassan. Detta gjorde att de hamnade i knipa och ville att jag skulle lämna in pengarna till dem.

Jag försökte återlämna dem vid ett tillfälle, men då var de inte där. Jag kunde heller inte lämna in pengarna till någon annan på socialkontoret, då det var störiga människor i trappuppgången. Sen visade det sig att deras öppettider inte stämde med mina lediga tider.
Dilemma.
Hur då lösa detta?

Jo, jag fick ju ringa till dem och be att få ett kontonummer att sätta in dem på.
Så nu hoppas jag verkligen att pengarna kommer till rätt konton snabbt och säkert ...

MIN BROR

Jag var jätteglad över att äntligen ha fått kontakt med min bror igen. Efter nästan 20 år. Vi pratade på om det ena och det andra. Han hade förlorat sin mamma för 11 månader sedan. Nu kändes det nästan jobbigt för honom att förlora sin riktiga mor också.

Vi fortsatte att prata.
Det dröjer inte länge förrän han berättar att han dricker alkohol, kanske 3-4 st öl per dag. Jag säger att vi alla har olika sätt att hantera våra liv på. Jag berättar att jag hellre äter godis.
Han frågar om jag är lika söt som jag var på det foto jag skickade till honom för 20 år sedan. Jag säger att nej, det är jag inte. Jag har svällt. Han frågar varför, och jag svarar för att jag äter.

Lite dåliga vibbar måste jag säga att jag får. Jag ser återigen ett mönster som min pappa visat upp. Det vill säga att övervikt är lika med något fruktansvärt. Jag tänker dock inte låta mig nedslås av detta. Jag tycker bara att det är intressant.
Ett alkoholmissbruk värderas alltså högre än övervikt. Av finska män, vill säga. Två blodsband-finska män...

Han berättar också att han gärna vill träffas. Han har svårt att förmå sig att komma till Sverige på begravningen, även om han skulle vilja. Han klarar inte av att möta samhället med en annan identitet. En adopterad sådan.

Han uttrycker också en viss bitterhet mot vår far. Han vill träffa honom. Han frågar om han har något vettigt i huvudet och jag säger att jag inte riktigt kan svara på det, men att jag blivit sviken av honom de senaste gångerna jag sett honom. Jag säger dock att vi kan åka och hälsa på honom gemensamt. Han vill något med mötet, jag vet inte bara vad.

Han börjar också klura på hur det skulle te sig om jag är och hälsar på hos honom och hans kompisar kommer förbi. Han menar på att han kommer att presentera mig som sin kusindotter.
Detta känns lite skumt, men jag tänker, ok ... Jag kan inte bestämma hur han skall leva sitt liv.

Den luriga känslan gör sig återigen påmind när han säger att det var kul att få höra av mig igen. Efter 20 år. Jag frågar vart han tog vägen förra gången, och han menar på att inte försvann någon särskild stans. Han fortsätter med att förklara att han inte är en buskille... Han är en helt vanlig finsk kille. Han har inte varit involverad med droger eller något liknande.

Jag får dåliga vibbar i alla fall. Jag vill inte gå på niten igen. Jag menar, jag vill inte tro att jag återigen fått en bra kontakt med honom, för att sen bli blåst - utan orsak eller förklaring.

fredag 21 oktober 2011

PRAKTISKA BEKYMMER

Vissa saker går av sig själv medan andra krånglar till sig...

Idag har jag träffat min väninna U för att reka följande:
St Olofs kapell på Kvibergs kyrkogård... Där fanns gott om ljusstakar m m - så den biten känns ok.  Det är också en rymlig lokal och rätt så enkel dito.

Sen åkte vi till någon slags församlingslokal bakom Jet-macken på Kviberg. Lukten som slog emot en i dörren bådade inte gott. Vi försökte bortse faktum och fortsatte med planeringen. Men ju längre jag satt där, desto mer kände jag att jag inte ville vara där. Då föddes idén om att ha minnesstunden hos mig. Till viss del lät jag kostnadsfrågan guida mig. För det är ju som så, att eftersom mamma inte var med i svenska kyrkan, skulle lokalen kosta det dubbla. Men samtidigt hade jag en tanke om att jag kanske inte ville ha alla mammas bekanta i min lägenhet. Vad skulle följderna kunna bli... Skulle det kunna bli ett jädra rännande på min dörr i tid och otid?

Det blev till att räkna platser. Hur många kommer jag lyckas knö in här hemma? Hmmm. Ett litet vardagsrum bjuder på motstånd.En snabb kalkyl visar på ca 14 platser.
Då föddes ju nya frågor. Hur många kommer?
Ingen aning... Jag måste vänta tills nästa fredag för att se vilka som svarat på dödsannonsen.

Vi kollade Nylöses församlingslokal. Jättefin. Fräsch. Något dyrare. Men ändå. Fräsch. Där ville jag gärna samla ihop mammas bekanta. Men det gick tyvärr inte, då den var upptagen och inte skulle bli ledig förrän det var för sent för oss att komma in och förbereda fika m m.
Så det blir till att leta efter en ny lokal.

Vi kollade in blomaffären i Bellevue. En annan väninna, M, hade tipsat mig om detta ställe, och hon hade rätt. Jösses vad billigt det var. Det som förmodligen skulle kostat minst 1500 kr någon annanstans, kostade 600 kr här. Snacka om fynd! Det kändes bra.

En annan sak som slog mig idag, var det faktum att jag själv måste lägga ut pengar för mycket av begravningskostnaderna. Detta gäller framförallt mat, dryck, blommor m m. Men så kom vi på snilleblixten att fråga om det gick att fakturera eller på något annat sätt förlänga betalningstiden. Då talade affärsbiträdet om att det gick bra att fakturera begravningsbyrån. Det var ju toppen, tänkte jag :-). Då löser det sig nog ...

Sen åkte jag till morsans lägenhet för att möta upp hjälpmedelskillen. Han skulle hämta - inte mindre än - 3 st toalettstolshjälpmedel, en rullator och ett par kryckor.

Därefter var det dags att betala mammas räkningar på Nordea. Jag förklarade mitt ärende på banken, och fick ett kompendium med broschyrer, inbetalningslappar och kuvert att skicka till något huvudkontor som har hand om dödsfalls-inbetalningar. Det verkade ju smidigt.
Jag fick också rådet att behålla kontot öppet i ett år, utifall att något skulle inträffa.

När jag sen skall kolla om det finns några pengar kvar efter alla utgifter, måste jag ha ett dödsbobevis för att göra uttag.

JAG KAN INTE FÅ ETT BRYT SOM EN VANLIG MÄNNISKA

Jag minns när mamma skulle fylla 50 år. Jag var bjuden. Jag hade planerat att hälsa på min fostermamma efteråt. Jag minns inte om hon körde mig dit, eller om jag åkte buss. Det kanske jag gjorde. Till Gårdsten. Till Kanelgatan.

Det fanns några som redan hade kommit till lägenheten, hennes sambos syster och man, om jag inte missminner mig, och kanske några till.
Jag hade nog inte träffat henne på ett tag, för mitt sista minne var inte som detta. Men så kom jag in. Jag märkte genast att något inte stod rätt till. Hon domderade och lekte general. Hon stod i givakt och höll på. Hon hade helt enkelt inte kontroll över sig själv.

Hon hade för vana att bli sjuk när det kom till högtidliga dagar som hennes födelsedag och julafton.

Jag stod inte ut särskilt länge med att titta på henne i detta skick, utan försökte att ringa efter någon som kunde ta henne till Lillhagen. Hon stretade givetvis emot. Det var ju inget fel på henne...

Jag ringde till polisen, men de kunde inget göra utan en överläkares intyg. När han till slut kommer anser han att det inte är något fel på henne. Då är jag nära bristningsgränsen. För under tiden har jag ju studerat besökarnas miner och obekvämlighet. Jag har således tagit på mig skulden för att DE sitter i en obekväm situation.

Jag får nog hjälp av någon att förklara för läkaren att hon inte mår bra. Mamma stretar emot. Flera polismän tar hand om henne. Och sen klarar jag inte av att vara kvar bland dessa medömkande blickar. Jag känner ju inte människorna. De är ju gäster, antingen till mamma eller mammans sambo. Så jag går ut till telefonkiosken. Eller så ringer jag med mobilen. Jag minns inte riktigt. Detta måste ha varit år 1999. Hade jag en mobil vid den tiden??? Hmm. Det bör jag haft...

Hulkande ringer jag i alla fall till min fostermamma Berit. Jag får ju knappt fram ett ord. Och medan jag går där och väntar på att hon skall komma och hämta mig, tänker jag att jag är ju fan ta mig knäpp. Jag kan ju inte ens bryta ihop som en normal människa. Alltid skall man försöka hålla ihop.

Det var ju tur att Berit fanns till hands den dagen.

Nu efteråt tänker jag ändå på hur polisen tog hand om henne. Hon var ju en stark kvinna, min mamma. Fysiskt. Så det är klart att det krävdes flera män som skulle få henne med sig. Men det var svårt att bevittna det.
Och om jag inte minns fel, så blev det ett långvarigt besök på Lillhagen.

MAMMA ÄR EN TANKBÅT

He he he...
Jag kom just på hur mycket jag njöt av hennes fantastiska humor.

Hon hade börjat lägga på sig efter några år i Sverige. Hon byggde mest på magen.

Jag vet att jag inte gillade att hon var överviktig.

Jag själv var inte riktigt så tjock på den tiden (även om jag aldrig varit normalviktig), och jag vet att jag tänkte för mig själv att jag inte skulle bli lika tjock som mamma. Och medan mamma bygger - nästan enbart på magen (ölmage???), så bygger jag mest över hela kroppen.

Hon sade en gång att jag påminde om hennes mamma - d v s min mormor. Både i sätt (abrupt och rak) och kroppsform. Det var inte positivt, då hon hatade sin mamma... Hmmm...

Och visst fick jag rätt i min önskan, att jag inte blev lika tjock som mamma. Jag blev tjockare :-)... ha ha ha!

Men, någon gång kommenterade hon sin övervikt och sade att hon var som en tankbåt.
Bara själva bilden av en tankbåt får mig att fnissa. Hon var bra härlig, min mamma... Gott om självironi. I vissa stunder.



Hon hade nog tankbåten som en referensram, eftersom hon jobbat på en sån, om jag inte minns  helt fel.

MAMMA OCH JAG

Mamma gillade inte att bli fotograferad. Så enkelt var det. Men jag gav inte upp. Och det är jag glad för idag. Jag skulle ha känt mig bra tom om jag inte haft något album att bläddra i...

Här är bild där vi är tillsammans. En av väldigt, väldigt få - när jag är i vuxen ålder.


Nu när jag ser det här fotot och tänker tillbaka på besöket hos en glasögonaffär börjar jag småle. Jag var där i syfte att skaffa mig solglasögon med mitt glasögonrecept.
Jag provade ett par bågar, men de var alldeles för stora. De föll således ned, ganska långt ned på näsan. Affärsbiträdet sade att jag hade för liten näsa (:-)...). Och så kom jag att tänka på mammas stora potatisnäsa och alla de berättelser jag hört om att öron och näsa fortsätter att växa - ju äldre man blir. Och då sade jag till affärsbiträdet att näsan blir större,. Med tiden. Affärsbiträdet tittade på mig och förstod inte riktigt vad jag menade. Jag kom på att hon kanske tänkte på Pinocchios näsa, som ju växte på längden när han ljög .-).
Tänk så tokigt det kan bli :-).

torsdag 20 oktober 2011

OM ATT ÅKA SPÅRVAGN PÅ 1970- OCH 1980-TALET

Jag sitter och sorterar in mammas papper och de räkningar jag måste börja betala. Jag hittar inte ambulansräkningen som jag hade i min hand så sent som igår.
Något triggade fram detta minne. 

Jag skämdes. Jag skämdes något oerhört, över att åka buss och spårvagn tillsammans med mamma och hennes man Rolf. För det första, accepterade jag aldrig Rolf som en fadersfigur. Han var en riktig buffel. Så hur skulle jag kunna se upp till honom, när jag var livrädd för honom.
Därtill tjuvåkte de alltid med bussen från Gårdsten till Angered - eller andra trakter om så behövdes. I göteborgstrakten går man på bussarna i alla ingångar. Det gjorde det givetvis lättare för fuskare som Rolf att bara kliva in i bussen.

Det var på den tiden när man hade avlånga pappersbiljetter. Man köpte dem på karta och rev av så många som behövdes för den aktuella resan. Sedan veks de ihop, så att de bildade en, kanske, 2 cm bred remsa. Och så in i maskinen.

Ibland använde de sig av gamla biljetter. De vände helt sonika på papperena och tjuvåkte. 

Det var ju inte särskilt svårt att tillverka sådana själv. Så det gjorde de. När de ville visa sig vara duktiga.

Psst!
Jag kom på att jag kunde kolla i min filofax efter räkningen. 
Och visst var den där. Snacka om att autopiloten är igång!!!

tisdag 18 oktober 2011

EN DIKT OM ATT DÖ OCH VANDRA VIDARE

Den här dikten fick jag från min morbror Matti idag. 
Den skall finnas med på begravningsdagen. 
Jag har gjort en grov-översättning 
 
ihminen sulautuu ikuisuuteen 
(människan inlemmas i evigheten)

niin kuin kesä sulautuu syksyyn
(så som sommaren inlemmas i hösten)

päivä yöhön, murhe kiitollisuuteen
(dagen till natt, sorg (bekymmer) till tacksamhet)

ja kaikki lopulta valon syliin
(och slutligen allt till ljusets famn) 

MAMMA-BREV

Varje gång jag får ett eftersänt brev, hoppar mitt hjärta till ett extra slag. Vad är det för något nu, tänker jag.
Den här gången var det ett brev från Västra Götalandsregionen - med hennes sjukresa till Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det var en ambulanstransport till Östra Akuten. Denna resa skedde den 3 september 2011.
Därtill är det en räkning för 5 dagars patientavgift. 
Priset för detta - inklusive moms - landar på 550 svenska kronor.

Det finns ett annat blad med, där det står lite grand om frikort. Om så är fallet - att morsan har ett frikort, så kanske räkningen kan makuleras.
Ännu en sak att sätta upp på att göra-listan, alltså.

måndag 17 oktober 2011

KLUVENHET

OM ATT SÖRJA
Jag tog en ledig dag. Jag intalar mig att det är ok.
Jag känner att jag inte klarar arbetsuppgifterna idag. Det är fullt förståeligt. Känn ingen skuld och skam över det, Sari, säger jag till mig själv! Vad du gör med din dag är helt och hållet upp till dig.

En lust att pyssla dyker upp i kaoset. Men kan jag verkligen pyssla när jag är borta från jobbet? Jag borde passa på att göra pratiska saker, tänker jag. I nästa andetag tänker jag åter, känn ingen skuld. Gör det som får dig att må bra. Kaoset i huvudet får mig att vilja fly in i tv-rummet.

Det hela resulterade i att jag tittade på tv. Det började bra med project runway. Jag tänkte att jag kanske skulle få en push och en dos av kreativitet. Programmet tog slut efter 10 minuter. Sen började jag att zappa mellan kanalerna. Det jag valde att följa, var antingen Ellen eller Oprah. Hos Ellen firade man oscarvinnare och hos Oprah var det värsta kalaset för hennes 25 år i toppen. Många av hyllarna menade på att kvinnor gott och väl kan ta över världen. I vanliga fall hade jag varit superglad för detta. Dock inte idag. 

Jag gick och lade mig.

Jag undrar om det är den här sortens tunghet mamma kände dagligen. Nu när jag vaknat igen, känns huvudet som om ett stort åskmoln tyngde ned det och tryckte det i ett skruvstäd. Jag för min del känner mig hoppfull om att det kommer andra tider. Min mamma gjorde det inte.

SIGNALER OM OHÄLSA

När jag var i mammas lägenhet igår, fick jag syn på apodos-påsar med tabletter i. Påsarna var öppnade - men endast en tablett var urtagen. Jag undrar vad detta kan ha haft för effekt på hennes psykiska hälsa eller ohälsa. Det var främst kvällsmedicinen hon enbart tagit en tablett. Jag hittade också några morgondospåsar som var helt oöppnade.

MUSIKMINNEN FRÅN LÄGENHETEN

När jag körde ned till en pysselträff i Steninge på lördagen, kom jag på att jag borde ha tagit hennes musikkassetter för att se om hon spelat in något på dem, eller för att få en känsla av vad för slags musik hon gillade. Ibland spelade hon in sig själv, kanske när hon i fyllan kommit på en bra idé eller något liknande. Jag kände ett oerhört starkt behov av att ha mer kunskap om min mamma.

Jag hade egentligen en fantastisk vistelse på Steninge Vandrarhem, men jag kunde inte riktigt njuta av det. Av och an tänkte jag på min mamma. Mest hela tiden, kändes det som.
Jag kunde inte förmå mig att skapa fritt. Tröttheten knackade på hela tiden. Jag lade mig för att vila en stund på eftermiddagen, och lyckades kanske slumra in... Sen väcktes jag av en knackning på dörren. Folk var oroliga för mig. Någon trodde att jag druttat i havet när jag tog en promenad till stranden. Andra trodde att jag gått upp och lagt mig för att vila. Någon såg till att skicka iväg folk till stranden. Någon annan gick sedan upp och knackade på dörren. Och voilá. Där var ju jag.
Tänk så mycket bekymmer jag skapat, bara genom att inte störa... Nästa gång skall jag säga till någon vart jag tar vägen.
Jag kan tänka mig att vissa kände sig än mer oroliga, då visste om min halvdeppiga situation.

Jag åkte hem lite tidigare på söndagen, då jag var så oerhört trött. Jag orkade helt enkelt inte mer.

På vägen hem höll jag mig vaken genom att tänka på mamma, och så kom snilleblixten. Jag skulle ju kunna ta vägen om mammas lägenhet, nu när det fortfarande var ljust och allt. Nu skulle jag kunna kolla om jag hade chansen att hämta vissa saker som tillhörde henne.

Jag spelade in mina upplevelser med kamerans videokamerafunktion. Än en gång fick jag bekräftat att allt var indränkt i cirarettlukt, då det var det som slog emot mig när jag öppnade dörren. Jag spelade in mina tankar och skicket i lägenheten för att ha något att gå tillbaka till när behov för detta finns. 

Jag plockade  med mig lite saker, men det värsta var att allt kändes lite äckligt. Röklukten är påtaglig och sakerna känns inte särskilt fräscha heller. Allt blir lite fett-smutsigt. Men men. Det är minnen av mamma, och de skall jag ha! Jag får se när jag orkar ta mig igenom kassetterna.

Jag som förra gången insåg hur mörk och dyster hennes lägenhet var, var glad över solskenet utanför, för det gjorde lägenheten något mer trivsammare. Men ändå slogs jag av nakenheten i lägenheten. Väldigt få tavlor och inga gardiner. Inte i något av rummen.
Många av hennes garderober stod outnyttjade. Allt var bara inslängt i ett och samma rum.
I sovrummet fanns sovplatser för flera personer. Två korta skinnsoffor, en tältsäng och en vanlig säng. Sängarnas madrasser var nedfläckade - troligtvis av kiss. Även på golvet under sängen fanns det bruna fläckar.

Nu när jag tänker tanken att jag skall bevara en del av mammas saker, så får jag tänka om. Jag fixar helt enkelt inte röklukten. Den är så pass påtaglig, att den känns bara man kommer i närheten av foton, kassetter m m. Jag får helt enkelt packa in dem i en plastback och förvara dem i garaget. För jag vill allt behålla dem.

Nu har jag satt i den första kassetten. Det står 70- och 80-tal på den. Det är troligvis ett av mina gamla band. Jag gav ju henne alla mina kassettband en gång när jag tröttnat på dem.
Så här långt har jag hört några finska låtar med artister jag inte känner till, men det finns också annat, bl a:
Rod Stewart - Do ya think I'm sexy
Boney M - Ma Baker.

Det måste helt enkelt vara rester från min musikaliska favoriter på 80-talet :-).

lördag 15 oktober 2011

JOURNALER OM MAMMA

Jag fick hemskickat några journaler som jag bett om. Jag ville få en mer sammanhängande bild av hennes dokumenterade liv. När jag läser alla utredningar och löpande anteckningar, klarnar bilden något. Hon var en djupt deprimerad människa, som jag tror självmedicinerade med alkohol. Resultatet blev att hon mådde jättedåligt dagen efter. Hon blev ännu mer deprimerad, även om hon "bara" drack öl. Så det är väl klart att man tar lite mer öl, dagen efter. Och dagen efter...
Någon gång ringde hon och sade att hon skulle sluta dricka öl. Hon var mäkta stolt över att ha kunnat hålla upp en dag. För henne var det en livstid. För mig var det bara en timma, och ännu ett misslyckat försök på att lyckas övertyga mig.
Visst. Jag var cynisk. Eller luttrad. Välj vad du vill. I vilket fall, fanns jag inte där för henne. Jag försökte peppa henne, på mitt - kanske för raka sätt. Jag försökte ändra taktik ibland, men det hjälpte inte. Jag tror att det var det här boendestödsteamet också stötte på. Det stod någonstans att av 26 stödinsatser, avbokade hon 17 st. Hon skyllde på magvärk och allt annat. Ibland var hon full när hjälpen stod utanför dörren. I den sammanfattande rapporten stod det att hon tyckte att boendestödet var bra. Hmmpf. Ja, det kanske man kan tycka, när hon inte ser dem mer än 27 % av gångerna.
Och det var inte bara boendestödet som hon avbokade. Detsamma gällde givetvis läkarbesök m m. Hon orkade helt enkelt inte ändra på sin livssituation.

Det är helt klart att hon med tiden försämrades i sin förmåga att ta hand om sig själv, sin hygien och sitt hem. När man erbjöd sig att hjälpa henne, sade hon att hon skulle göra det själv. Det visade sig sen att detta inte stämde. Säkerligen inte för att hon ville ha det stökigt omkring sig, utan för att hon helt enkelt inte orkade. Hon sade vad som krävdes för att bli av med problemet - i det här fallet hjälpen.

Det fanns stunder när hon ville hoppa ned från balkongen. Det var stunder när ångesten verkligen fick tag i henne.
Jag önskar att hon haft någon att prata med, eller att hon skrivit för sig själv, istället för att bara bli sittande i lägenheten. Istället för att isolera sig och känna sig än mer ensam. För min mamma var verkligen en samtalssugen person. Hon kallade sitt behov för "puheripuli" - prat-diarré. Det fanns inget stopp. Hon saknade samtalssällskap, så hon accepterade att det inte fanns att få hos någon annan än en annan alkoholist.
Kanske pratade hon med dem om sådant som hon inte ansåg en dotter klarade av att lyssna på. Kanske fick hon sitt behov tillfredsställt av andra som också levde i misär.
Jag hoppas det.

Det är ju det här med att kaka söker maka. Någon som liknar en och accepterar en för vad en är. En som en kan lita på.

Stackars mamma har varit alltför många gånger på institution, behandlingshem och psyket. Allt för många gånger!

När hon har varit som mest sjuk, har hennes diagnoser omfattats av följande: 
  • paranoid psykos
  • bipolär affektiv psykos (manodepressiv sjukdom)
  • vanföreställningssyndrom
  • tankestörningar
  • affektlabilitet
  • osammanhängande prat
  • paranoiditet
  • verbal hotfullhet
  • aggressivitet

Utöver detta fanns ett dokumenterat alkoholmissbruk. Jag är övertygad om att hon drack för att självmedicinera, d v s minska sin ångest.

Därtill utvecklade hon KOL och astma av sitt myckna rökande.
Hon hade också ont i knäet och höften. Hon hade opererat knäet, men höften lät hon bli. Hon vågade helt enkelt, efter att ha varit med om en operation i hennes mage. Man hade felat på sjukhuset och detta satte griller i huvudet på henne. Hon vågade helt enkelt inte lita på att de skulle lyckas nästa gång. Man skulle kunna se på det som att hon hellre hade ont.

Jag har full förståelse för att en människa som känner sig trängd måste skydda sig på något sätt. Det här var hennes och hennes hjärnas sätt. Inte för att det var lätt för omgivningen, men det var det som funkade. Eller inte.
Stackars mamma.

fredag 14 oktober 2011

NÄSTA VECKAS UTMANINGAR

Nu blir det paus under helgen. Jag skall iväg och pyssla, ta hand om mig och umgås med likasinnade papperskonstnärer :-). Jag hoppas att jag kommer tillbaka med nyladdat batteri .-).

...

PENGAR
Något gick fel när mamma skulle ha pengar från förvaltarmyndigheten. Tydligen hade de inte tillräckligt med pengar, så de tog ur handkassan. De vill att jag sätter tillbaka pengarna. Inga som helst problem för min del. Bara tiden räckte till!!! Men jag planerar att hinna med det på måndag eller tisdag morgon.

HJÄLPMEDEL
På fredag är det dags att möta upp hjälpmedelscentralkillen, som kommer och hämtar alla hjälpmedelsprylar som finns i mammas lägenhet. Det är allt från sängskydds"blöjor" och kryckor, till toalettstolstillbehör och rullator.

Däremellan skall lägenheten röjas och städas.

MÅNGA SAKER SOM KRÄVER UPPMÄRKSAMHET

Ja, nu är det bråda tider. Den ena uppgiften avlöser den andra. Mycket har hänt på sju dagar. Telefonen har ringt som aldrig förr och kalendern har åkt upp och ned i ryggsäcken.
Det har gått en vecka sedan mamma dog.

SAMTAL MED ÖPPENVÅRDSLÄKAREN PÅ PNO - PSYKIATRI NORDOST
Mammas öppenvårdsläkare ringde mig häromdagen. Jag hade själv ringt dit i all hast, då jag fick reda på att han skulle pensioneras om två veckor. Han hade inte mycket nytt att säga, men han började beskrivningen med att säga att min mamma var en mycket bestämd dam. Hon hade givetvis sin psykotiska problematik, som han tyckte hade rättat till sig ganska bra på se senaste åren. Fysiskt sett, hade hon dock jangserat och blivit skröpplig.
Han ansåg henne vara en positiv och nöjd människa i grunden. Detta har jag till en viss del svårt att ta in, men det är klart. Jag var ju inte med henne 24 timmar om dygnet.

Han medgav dock att hon hade temperament. Hon kunde bli riktigt arg på de andra läkarna, men han klarade sig undan ganska bra. Kanske hade de befäst en relation tidigt - som gjorde att hon kände sig trygg. Det finska temperamentet blev särskilt tydligt när hon mådde sämre. Hon tyckte att folk tjatade.

När det gäller den psykiska biten, så hade hon tendeser att bli manisk. Därtill hade hon vanföreställningar.
Jag minns nu - när jag tänker tillbaka i tiden - att hon under vistelserna på Lillhagen trott att hon varit Jesus. Japp. Ni förstår ju hur snurrigt det varit i hennes huvud.
Nu det sista hade hon tydligen en miljard kronor i kassaskåpet på Östras Psykiatriska Klinik. Hon hade också gått ned 30 kg på en vecka. Det ni!

Den här läkaren har känt till min mamma i 20-25 år.

Han hade dock inget att förtälja om hennes historia kring varför sjukdomen bröt ut. Hon pratade väldigt sällan om sig själv. Istället började hon prata om något annat. Antagligen var det för smärtsamt att tala om det.

GRAVPLATSEN - KVASTEKULLA GRIFTEGÅRD
Jag mitt nöt, glömde ju av att det är kallt ute så här i oktober. Så döm om min förvåning när jag trippar ut i foppatofflor och stickad poncho och kommer på mig själv med att tänka att jag skall ju promenera på kyrkogården för att leta efter en fin gravplats. Jag som bara brukar ta mig till och från bilen snabbt och lätt brukar klara mig med ovanstående plagg. Well. Jag hade ju mig själv att skylla. Finne som jag är, ansåg jag att jag får visa min SISU! Inte gnälla här inte...



Det var en bitande kall morgon, när jag och en pysselkompis traskade mellan parkeringsplatsen och expeditionen. En lång slank kvinna följde med oss till gravplatserna. Jag föll direkt för de låga urngravarna. Enkelt och elegant såg det ut att vara. Vi gick också och tittade på de andra platserna, men eftersom det var så pass skuggigt, valde jag att ge mamma all värme hon kan få av solen - som verkar kunna lysa på henne mest hela dagen.
Min mamma frös alltid. Precis som jag. Mina händer, fötter och min näsa är för det mesta kalla. Mamma gick nästan alltid i vinterjacka. Och finska vinterstövlar. Även på sommaren. Det är väl klart att man blir ett lätt mål för mobbning när man avviker så pass från den svenska normen.

Ett tag, när allt var som rörigast med var hon hörde hemma församlingsmässigt, tänkte jag tanken att begrava henne i Gunnared, stadsdelen där hon bodde. Jag tänkte att kanske vill hennes vänner besöka henne där. Men så tänkte jag att jag ville tänka på henne i en positiv atmosfär. Genom att begrava henne i Partille, skulle hon och jag kunna få en nystart. Och det är ju ändå jag som skall ta hand om graven, så nu planerar jag efter hur det passar mig. Jag vill på något sätt kompensera den dåliga starten, mellanperioden och slutet hon fått i det verkliga livet. Nu skall hon få de allra bästa förutsättningar för ett fint varande i efterlivet.
Jag kan t o m föreställa mig hur fint det kan bli vid graven med ett kors och en lykta. Ibland också en pumpa. Jag ser också väldiga fördelar med att begravningen är nu i All Helgona-tider (läs Halloweentider). Då kan jag ju pynta lite fint för henne. Jag skall också leta upp en katt av något slag, som kan hålla henne sällskap.

PLANERA BEGRAVNINGEN
Jag får ett fantastiskt stöd i detta tunga arbete. Två väninnor har lovat mig att stå för blomsterarrangemang och mathållning. Jag pendlar mellan att bjuda på finsk korvsoppa, korvsmörgåsar eller smörgåstårta. Jag vill ju inte ge mig själv extra stressmoment inför dagen D, så det börjar kanske luta åt smörgåstårta. Men men. Jag hinner nog ändra mig ett par gånger till.

Nya frågor uppstår hela tiden. Jag har nu bestämt mig för att göra en enkel, men vacker natur-smyckning på kistan, med kvistar, kottar, blommor m m - samt stearinljus. Vid sidan av kommer jag att placera ut ett högt blomarrangemang. Fler ljus kommer att placeras ut, och efter ett samtal med begravningsbyrån, visade det sig att det troligtvis finns sådant i kapellet. Under samtalet med väninnan, fick jag en känsla av att det skulle vara bra konstigt om man behövde kånka på alla slags ljusstakar m m själv.
Minnesstuden skall ju vara i en annan lokal, och då är det viktigt att ha koll på vad det finns för porslin och andra möjligheter att fixa med maten m m. Duk(ar) och servetter får man nog stå med själv, verkar det som. Jag får ringa och kolla i nästa vecka.

PAPPER FRÅN MYNDIGHETERNA
Nu börjar det ramla in mamma-post hemma hos mig. Förvaltaren har skickat en sammanställning av hennes ekonomiska situation. Därtill har jag fått ett utdrag från banken på hennes finanser. Jag har också fått registerutdrag på att hon dött samt andra uppgifter om "den avlidne". Nu är det alltså officiellt.

Det är nog bra att man vet vad man har att röra sig med när det gäller begravningen, för så fort man skall hyra något - och man nämner att morsan inte är med i svenska kyrkan, så dubblas eller tredubblas priset. Men men. Det är väl smällar man får ta. Någon sade idag, att man kan ju se på det som så, att hon har sparat pengar på att inte vara med i svenska kyrkan under många år... Och nu är det dags att betala tillbaka :-).

torsdag 13 oktober 2011

SNACKA OM FÖRVIRRING

Min mamma har alltid sagt att min bror föddes året efter mig, d v s 1968. Jag har sedan fått för mig att hon haft fel i detta, och att han föddes året efter, d v s 1969. Nu visar det sig att det visat fel på tre år, då han är född 1970.

Detta gör att jag blir om än mer nyfiken på vad som hänt under dessa tre år. Har de varit så pass traumatiska att hon förlorat både tid och rum? Hon har nämligen alltid hävdat hon har rätt i detta, men bevisligen har hon mints fel.

Om man som människa är i ett normalt tillstånd, så minns man - om inget annat - troligtvis födelsedatumet för sitt barn...

Vad var det som hände mellan det att jag föddes och att föräldrarna skildes? Och vad var det som gjorde att min bror bortadopterades.?Detta är frågor som jag kanske aldrig kan få svar på.

onsdag 12 oktober 2011

BORGERLIG BEGRAVNING OCH ETT TELEFONNUMMER TILL MIN BROR

Jag fick ett samtal från Finland.
Jag beskrev situationen som jag skrev om i förra inlägget och fick som förslag att min morbror Matti (mammas tvillingbror) kan hålla i gudstjänsten, om det visar sig att hon inte tillhör någon församling. Han har tydligen hållit i fler välsignelser.
Det kändes fint, måste jag säga. Och när jag tänkte efter, blev jag också glad för mammas skull, för jag tror verkligen att hon skulle vilja att hennes bror höll i trådarna :-).

Jag förstår nu att detta blir en borgerlig vigsel. Här hittade jag mer matnyttigt. 

Då blir det till att ordna med kapell, lokal för minnesstunden, transport av mamma hit och dit, blommor m m. Det blir nog fint det :-).

...

Jag fick också numret till någon med min brors namn. Jag tvekade inte en sekund, utan ringde direkt. Efter några famlande fraser kom vi fram till att vi var syskon. Vi hade ju haft kontakt för 20 år sedan, så helt främmande var det ju inte. Men ändå. 20 år sedan! Oj. Jag blev riktigt glad över att han lät ledsen över att hans riktiga mamma gått bort.

Han ville träffas. Jag sade att han är välkommen till begravningen, men han såg det inte som någon lätt uppgift, då hans adoptivmamma dött för 11 månader sedan. Hur skulle han kunna förklara för omgivningen att hans mamma dött? Igen.

Detta är något helt nytt för mig, så jag hade ingen tanke på hur han skulle kunna tänkas reagera inför något sådant - eller hur omgivningen runt honom skulle kunna tänkas reagera. Det är en hisnande tanke. Och att han var i konflikt med sig själv, ja, det hördes tydligt.

Det här tål att tänkas på - om och om igen...

Han i sin tur var bitter över arvsskatten. Vad jag kan se, var den på 70 % förr här i Sverige. Kanske är den fortfarande det i Finland. 

MOTGÅNGAR LEDER TILL STRESS SOM LEDER TILL LEDSENHET

Idag har det varit en jobbig dag. Jag var på begravningsbyrån och hade en någorlunda plan, men den kom att bromsas upp p g a oklarheter i morsans församlingstillhörighet. Hon var tydligen inte med i Svenska Kyrkan. Kanske är hon heller inte med i finska kyrkan. Det innebär problem, då Svenska Kyrkan inte tar emot några personer från andra samfund - utan att få betalt för det. Om det nu visar sig att min mamma är rysk ortodox, vilket jag tror att hon är, så kommer det att kosta ungefär 11 000 kr extra för att få låna kyrka, präst och något annat. Därtill tillkommer de övriga begravningskostnaderna... och kanske även extraavgifter för en tvåspråkig präst - då denne inte får betalt från Svenska Kyrkan. Antar jag...

Någon sade idag att det kostar att dö. Det stämmer verkligen.

På jobbet var jag inte riktigt på humör. Jag var rastlös och ovillig. Jag frös. Jag fick ta på mig jackan för att inte förfrysa om händer och kropp. Är det morsan som hälsar på, tänkte jag? Eller är jag i en chockfas? Eller är det bara kallt i källaren? Eller är det alltihop tillsammans?

Jag hade lust att bara åka hem och lägga mig under täcket. Jag hade ingen som helst lust att åka till mammas lägenhet för att möta upp de som skall ta hand om städning och röjning av lägenheten.

Efter ett tag gick denna känsla över.

Jag åkte till morsan efter jobbet. Solen var så stark och höll sig rätt i ögonen, så jag hade svårt för att se var jag körd, fastän jag hade solglasögon på. Det gick heller inte att se vad skyltarna sa. Det var rent ut sagt livsfarligt, då jag strax därpå hörde en ilsken lastbilstuta - som varnade mig för att hamna under honom. Oj oj oj. Det blev till att hålla låg profil resten av vägen till Angered.

Jag kom till morsans lägenhet. En lägenhet i mörker. Ljuset från köket räckte inte till vardagsrummet och i fönstret fanns endast en lampa utan skärm. Det var svårt att se vad som fanns där, men vi kunde i alla fall uppskatta kostnaderna för arbetet.

Jag sade att om det fanns någon som ville ha något av det mamma hade, så gick det bra att ta för sig, men eftersom allt stinker av rök och är allmänt gammalt och slitet, är det ingen som vill ha sådant. Så det är bara till att köra det till tippen.

När jag körde därifrån kom nog dagens upplevelser ikapp mig. På något sätt blev allt slutgiltigt. Morsan är död. Hon har inget av värde i sin lägenhet. Det är bara till att hiva allt. Det känns väldigt sorgligt. Fruktansvärt sorgligt faktiskt.
Jag pratade för mig själv i bilen (till mamma) och konstaterade att hon haft ett hårt liv. Tårarna började rinna, och när de väl kom, var det lätt att börja tänka ännu fler ledsna tankar.

Det hela slutade med att jag konstaterade att den enda människa som brytt sig om mig - på riktigt - nu är död. Det innebär också att jag är ensam kvar. Det känns tungt. Jag gråter till och med nu när jag skriver detta, då det är väldigt känsligt att uppleva ensamheten i världen.

Det sägs ju att ensam är stark. Well. Jag kan inte skriva under på det idag i alla fall. Troligtvis inte imorgon heller.

Själva vetskapen om att vare sig jag eller någon annan vill nyttja mammas saker, gör mig också ledsen. Jag försöker dock att intala mig att det ju bara är saker.

Minnet av mamma är viktigare. Men det hjälper inte. Jag känner mig sorgsen ändå.

MUSIK PÅ BEGRAVNINGEN

Jag letar efter tips på vacker musik. Jag tror att det lutar åt Adagio av Albioni,  




 Lara Fabian gör ju en helt fantastisk tolkning av den:





Täällä Pohjantähden alla av Petri Laaksonen



och Avsked eller Smile av Charlie Chaplin. Det är visst Michael Jackson som sjunger. Hans röst känner man ju igen direkt, eller hur!!!!???



Vesa-Matti Loiri har också tolkat Eino Leinos dikter på ett helt fantastiskt sätt.

Här är t ex en dikt på finska, men jag vet inte om den finns tonsatt.

Nyt olen vapaa (nu är jag fri)
ja mukana tuulen (och med vinden)
saan kulkea rajalla ajattomuuden. (jag får vandra på tidlöshetens rand)
Olen kimallus tähden, (jag är ett stjärnglitter)
olen pilven lento, (jag är ett moln som flyger)
olen kasteisen aamun pisara hento. (jag är en daggvåt morgons lätta droppe)
En ole poissa (jag är inte borta)
vaan luoksenne saavun (jag kommer till er)
mukana jokaisen nousevan aamun. (tillsammans med varje vaknande morgon)
Ja jokaisen tummuvan illan myötä (och vid varje mörknande kväll)
toivotan teille hyvää yötä. (önskar jag er en god natt)

Här är en som heter "Hautalaulu" - "Gravsång".
Levoton on virta ja vierivä laine, 
(strömmen är rastlös och vågen är rullande)
meri yksin suuri ja meri ihanainen. 
(havet ensamt är stort och havet är underbart)
    Nuku virta helmassa meren. 
(sov du ström vid havets fåll)

Tuuli se kulkee ja lentävi lehti. 
(vinden far och bladet det flyger)
Onnellinen on se, ken laaksohon ehti. 
(lycklig är den som hinner till dalen)
    Nuku lehti helmassa laakson. 
(sov du blad vid dalens fåll)

Päivä kun nousee, niin sammuvi tähti. 
(när dagen gryr, så slocknar stjärnan)
Ei se ijäks sammu, ken elämästä lähti. 
(den slocknar inte för evigt, den som lämnade livet)
    Nuku tähti helmassa päivän. 
(sov du stjärna, vid dagens fåll)



Eilen kun mä tiennyt en (Yesterday when I was young) kan också vara ett alternativ.



Kanske skall man ta något av Jean Sibelius...
Finlandia:



Här är en låt som många verkar rekommendera: Niin kaunis on maa
Aurinko nousee, (solen stiger)
On kastetta maassa. (det finns dagg på marken)
Aika on herätä, (det är dags att vakna)
Nousta ja lähteä, (stiga upp och fara iväg)
Kohdata ystävä kallehin.(träffa den dyraste av vänner)

refrain:
Niin kaunis on maa, (så vacker är jorden)
Niin korkea taivas. (så hög är himlen)
Soi lintujen laulusta kukkiva kunnas (den blommande kullen sjunger av fåglarnas sång)
Ja varjoisat veet, (och de skuggiga vattnen)
Niin varjoisat veet. (så skuggiga vatten)
Päivä on kirkas, (dagen är klar)
Vain metsässä tuulee. (endast i skogen det blåser)
Aika on naurun (det är tid för skratt)
Ja leikin ja riemun. (och lek och jubel)
Mukana ystävä kallehin.(tillsammans med den dyraste av vänner)

refrain
Aurinko laskee, (solen går ned)
Jo pitenee varjot. (och de små skuggorna)
Aika on eron ja jäähyväisten. (det är tid för avsked och farväl)
Poissa on ystävä kallehin.(borta är den dyraste av vänner)




Här är texten till låten "oon onnellinen vaeltaja" "en lycklig vandrare" (egentligen "poor wayfering stranger")

oon onnellinen vaeltaja
käyn maailmasta parempaan
ei siellä tuskaa, vaikeuksia
on kirkas määrä matkallain

saan nähdä Isän taivaallisen
ei enää tarvis harhailla
käyn yli virran voittajana
ja olen vihdoin kotona

pian kaikuu laulu vapaudesta
saa luonaan rauhan sieluni
kunnia suuri kanssaan olla
nyt elää saan ja iäti

saan nähdä rakkaan Vapahtajan
hän kerran kuoli tähteni
käyn yli virran voittajana
ja olen vihdoin kotona

tai

I'm just a poor wayfaring stranger
A-traveling through, this world of woe.
Yet there's no sickness, toil nor danger
In that bright land, to which I go.
I'm going there to see my father
I'm going there no more to roam;
I'm just go-ing over Jordan
I'm just go-ing over home.

I know dark clouds will gather round me
I know my way is rough and steep;
Yet beauteous fields lie just before me
Where God's redeemed, their vigils keep
I'm going there to see my mother
She said she'd meet me when I come;
I'm just go-ing over Jordan
I'm just go-ing over home.

I'm just a poor wayfaring stranger
I'm just go-ing over home.


Kanske borde jag titta på något som Rauli Badding Somerjoki gjort... Men det får jag göra senare, för snart stängs strömmen i mitt hus...

tisdag 11 oktober 2011

EN VACKER DIKT

...Lähti lentoon enkeli hellä taivaan,
tuli luokse väsyneen, sairaan.
Kosketti hiljaa posken nukkaa,
silitti hellästi tukkaa.
Nosti siivilleen hänet armaan,
vei turvaan paikkaan tähtien taa.
Luokse Jumalan kaikkivaltiaan....



... Hon flög iväg, himlens kärleksfulla ängel
kom till den trötta, den sjuka.
Rörde tyst vid kindens ludd
strök kärleksfullt över håret.
Lyfte den älskade till sina vingar,
förde till ett säkert ställe bakom stjärnorna.
Till den allsmäktige Guden...

Här är en länk till en finsk sida om Oulus (Uleåborgs) begravningsbyrå.
Här är något annat - Positiivarit.