INFORMATION FRÅN ETT STENHUGGERI

Det är nästan roligt att se vad det är för slags post som dimper ned i brevlådan. Post som har med mamma att göra menar jag. Jag syftar givetvis på den automatik som på något sätt gör att vissa saker "sker av sig självt".
Nu fick jag ett erbjudande om att beställa en katalog från J Thorns Stenhuggeri, för att närmare bekanta mig med deras tjänster.

Det kanske jag nappar på. Kanske inte.
Inte idag i alla fall.

INFORMATION OM DÖD, BEGRAVNING OCH T EX BOUPPTECKNING

Jag hittade en bra hemsida (Bladhs begravnings- och bouppteckningsbyrå) om just döden och de praktiska bestyren.

TÅRARNA TITTAR FRAM

Nu när jag håller på att göra ett s k portfolioalbum till kursen jag skall hålla i den 4 december kommer ledsenheten till mig. Jag gör nämligen albumet till minne av mamma.
Den finska musiken som spelar i bakgrunden gör säkert sitt till.

Jag har valt några foton att dekorera albumet med och i takt med tankarna om att jag känner mig ensammast i världen blir det lätt lite övermäktigt.
Jag tänker på det faktum att jag inga barn har själv, och att mamma aldrig hann bli mormor.
Samtidigt observerar jag att jag använder icke syrafri tejp bakom mammas foton. HUUUGA! Jag R I S K E R A R således att fotona ändrar färg om x antal år. Aja baja ljuder i huvudet. Och det som fick tårarna att vippa över, var nog tanken om att jag ingen någonsin kommer att göra ett kärleksfullt album om mig. 

Men jag är glad i alla fall för att jag tar mig tid och ork att arbeta av sorgen. Det är inte bra att hålla inne denna typ av känslor, det förstår jag mycket väl.

...


Igår kom räkningen från begravningsbyrån och den landade på dryga 16 400 kr - inklusive mina och morbror Mattis gravblommor och andra dekorationer, annons i GP, församlingslokalhyra o s v. En summa som inte känns alltför orimlig :-).

Så nu funderar jag på om jag inte skall nyttja begravningsbyrån för att få bouppteckningen gjord. Jag vill undvika en massa fel...

FOTONA FÅR MIG ATT MINNAS

Jag sitter och bläddrar bland fotona på mamma. De får mig att tänka tillbaka på henne som person, vilket snart leder mig till att tänka på hennes musikval. Jag tänker främst på en kommentar som en av hennes vänner sade om henne på minnesstunden.... De sade att mamma ofta lyssnade på musik, men att hon enbart gillade manliga sångare. Om hon hörde en kvinnlig sångare - så mådde hon nästan dåligt.
Jag undrar varför hon kom att "rata" kvinnor.

Och jag tänker mycket på hur hon valde att inte klä - eller bete sig - sig kvinnligt. Hon refererade ofta till sig själv som man (speciellt när hon var sjuk).
Hon klädde sig ofta i mansstövlar och mansjackor.

Hon såg upp till en man speciellt, sin pappa, då han var den som blev ensamvårdare av alla 7-8 barn. Ett barnen adopterades ju bort.

Hon hatade sin mamma. Kanske hatade hon sig själv också - bara för att hon var kvinna.

Kan det ha varit så - på något psykologiskt plan...???

Bara en tanke...

GRAVSÄTTNINGEN

Igår var det dags för mig och mamma att ta en sista resa i min bil. Jag kvitterade ut henne på krematoriets expedition och körde sedan vidare till kyrkogården.  

(Attans dåliga bildfunktion på blogger... arrrrggh... luta huvudet om du vill se lite bättre :-)...)

Jag tänkte tillbaka på de gånger mamma åkte med mig. Hon hade svårt för att hitta en bra position att sitta i. Hon använde helst inte säkerhetsbältet för att det skavde runt halsen. Men jag insisterade. 

Så även denna gång. 

Jag satte urnan på passagerarsätet och min ryggsäck framför, så att jag hade något att fästa bältet i. På så sätt kom hon fram helskinnad :-).

Jag ville fotografera gravsättningen, men upptäckte att alla tre kamerabatterier var på upphällningen. Jag hade inte kommit ihåg att ladda dem. Typiskt. 

I vild panik tänkte jag att jag i värsta fall får ta mobilen till hjälp.Jag hade ju inte tid att åka hem och ladda upp dem... 

Jag gick till kyrkogårdens expedition och väntade på min tur. Och efter att ha lyssnat på två samtal från och en och samma person som pratade om gravstenar som riskerar att välta, fick jag beskedet att jag själv skulle sätta henne i jorden. 

Smått förvånad traskade jag iväg.

Jag tänkte på samtalen jag hörde nyss. Någon hade uppenbarligen frågor om hur de skulle lösa det hela med gravstenen, om de skall luta ned den eller om de skall göra en ny - för att undvika ännu en gravstenskatastrof i landet Sverige. De frågade personen i telefonen om tips på stenhuggerier, men han hänvisade dem till gula sidorna. Han menade att eftersom han var statligt anställd, så kunde han inte rekommendera något stenhuggeri över något annat. 

Så är det ju. 

Och så skall det ju vara.

Jag gick till graven och tog sedan fram kameran. Jag testade alla batterier ännu en gång. Jag ville så gärna lyckas. 

Så här såg det ut när jag kom fram. 

Ett hål och lite gröna kvistar. 

Jag kom ihåg att jag glömt att ta med en ny lykta. Jag bannade mig själv en stund för detta. Speciellt när jag såg en så vackert smyckad gravplats jämte :-). Titta så fint! (luta huvudet igen...)

Mammas urna är blå. Som sig bör, när man är av finländsk härkomst :-). 

 Så, nu är hon på plats. 

Jag tog en tur på urngravarna bredvid, för att få lite inspiration till sten och sätt att dekorera graven. 

Titta så fina exempel det finns...

Bara förnamnet...

En liten sten och en väldigt enkel gravplats.

Fåglar på stenen.

Katt på gravstenen.

Inte förrän här såg jag att det stod MITT ALLT på ett löv eller vad det nu kan vara. 

Ingraverad fjäril...

Jag begav mig tillbaka till bilen och såg där att jag glömt att ta med mig gravdekorationen jag köpt för länge sedan. Så jag tog ännu en promenad till graven och satte den där :-). Lite rött och orange för att värma henne i höst-vinter-kylan.

 Sen var det dags att säga hej då till mamma. 

Jag lät mig smaka på ledsenheten och avsaknaden av mamma en stund. För det är ju som så, att jag är helt ensam här i Sverige, blodsbandsmässigt sett, menar jag. Sambon och vännerna finns ju här, givetvis :-).

Väl hemma efter jobbet, upptäckte jag att mobilen var kvar i hallen. Om inte batteriet hade fungerat, hade jag fått vara utan bilder. Tänk så tråkigt det hade varit!!!

VILA I FRID, KÄRA MAMMA! 

Nu är kampen över. 

Nu väntar den eviga vilan.

din dotter,

Sari

VARDAGEN TAR VID

Nu har det gått en vecka sedan släktingarna åkte tillbaka till Finland. Det har också varit en vecka av intensivt arbete. Det är mycket som skall göras och jag måste jobba mer än jag brukar. Mer än 100 % alltså. Men eftersom jobbet är roligt, gör jag det så gärna. Därtill vill jag ta igen den tid jag förlorade när jag var ledig för begravning m m.

Gravsättningen är på torsdag i nästa vecka. Jag hämtar mammas aska och urna på vägen dit. Sen är det nog lugnt med praktiska bestyr, förutom inbetalning av diverse räkningar samt bouppteckning.

Sen får nog mamma vila i frid.

Layouten på mamma har jag hängt upp på en vägg här hemma. Jag ser den varje dag. Det är ett fint sätt att komma ihåg henne på.

Därtill har jag ju en fin minneskista jag kan titta på när behovet finns. I den kommer jag att sätta en bok och kanske några foton för att göra det till en interaktiv kista.

JAG FICK VARA LÄNGST FRAM PÅ ETT TÅG

Jag fick ett minne från barndomen i huvudet just nu. Jag minns att mamma tog mig till tågföraren när jag var liten. Kanske var jag i 6-8-årsåldern. Kanske var jag yngre. 

Men jag minns att jag fick gå fram till konduktören på tåget - som kallades för LÄTTAHATTU. 

Det är i alla fall så jag minns att man kallade platta tåg förr i tiden.

I Finland.