MAMMA PÅ DÖDSBÄDDEN

Jag filmade mamma när jag var på Östra Sjukhusets psykiatriavdelning för att säga farväl den 7 oktober 2011. Jag hittade detta klipp i min mobiltelefon idag. Och snart är det mammas födelsedag. Då tänker jag gå med tulpaner till hennes grav.
Jag tillåter mig att känna mig lite ledsen idag.

Det här är första gången jag lyckats ladda upp något jag filmat - utan ta vägen om youtube :-).

JAG TÄNKER PÅ MAMMA

Jag tänker på min mamma. Varje dag faktiskt!
Igår morse vaknade jag. Kissnödig. Och så kom jag att tänka på min mamma som inte kunde känna att - eller hinna till toaletten - när hon var kissnödig. Då kissade hon ned sig. Jag tänker på hur förödmjukad jag hade varit om något sådant hade hänt mig. Hela sängen skulle ju ha blivit förstörd. Och även min självkänsla. Hur repar man sig från sånt, om det händer dagligen?
Uscha mig, ett sånt jobbigt liv min kära mamma hade.
Jag förstod inte allt då, men jag förstår det bättre nu.
Hon hade det inte lätt.

Det är också tydligt när jag tänker tillbaka på hur hon var i t ex 30-årsåldern kontra nu, i 60-årsåldern. Mycket hann hända på dessa ca 30 år. Mycket hann försämras och bli värre.

Jag känner verkligen med alla människor som lider av krämpor de inte kan råda på.

Jag har således ingen som helst ursäkt att inte leva mitt liv på det bästa sätt jag kan! 
Tack för den påminnelsen, mamma!!! :-).

ETT ALBUM TILL MINNE...

Här är portfolioalbumet jag gjorde till minne av mamma.

INFORMATION FRÅN ETT STENHUGGERI

Det är nästan roligt att se vad det är för slags post som dimper ned i brevlådan. Post som har med mamma att göra menar jag. Jag syftar givetvis på den automatik som på något sätt gör att vissa saker "sker av sig självt".
Nu fick jag ett erbjudande om att beställa en katalog från J Thorns Stenhuggeri, för att närmare bekanta mig med deras tjänster.

Det kanske jag nappar på. Kanske inte.
Inte idag i alla fall.

INFORMATION OM DÖD, BEGRAVNING OCH T EX BOUPPTECKNING

Jag hittade en bra hemsida (Bladhs begravnings- och bouppteckningsbyrå) om just döden och de praktiska bestyren.

TÅRARNA TITTAR FRAM

Nu när jag håller på att göra ett s k portfolioalbum till kursen jag skall hålla i den 4 december kommer ledsenheten till mig. Jag gör nämligen albumet till minne av mamma.
Den finska musiken som spelar i bakgrunden gör säkert sitt till.

Jag har valt några foton att dekorera albumet med och i takt med tankarna om att jag känner mig ensammast i världen blir det lätt lite övermäktigt.
Jag tänker på det faktum att jag inga barn har själv, och att mamma aldrig hann bli mormor.
Samtidigt observerar jag att jag använder icke syrafri tejp bakom mammas foton. HUUUGA! Jag R I S K E R A R således att fotona ändrar färg om x antal år. Aja baja ljuder i huvudet. Och det som fick tårarna att vippa över, var nog tanken om att jag ingen någonsin kommer att göra ett kärleksfullt album om mig. 

Men jag är glad i alla fall för att jag tar mig tid och ork att arbeta av sorgen. Det är inte bra att hålla inne denna typ av känslor, det förstår jag mycket väl.

...


Igår kom räkningen från begravningsbyrån och den landade på dryga 16 400 kr - inklusive mina och morbror Mattis gravblommor och andra dekorationer, annons i GP, församlingslokalhyra o s v. En summa som inte känns alltför orimlig :-).

Så nu funderar jag på om jag inte skall nyttja begravningsbyrån för att få bouppteckningen gjord. Jag vill undvika en massa fel...

FOTONA FÅR MIG ATT MINNAS

Jag sitter och bläddrar bland fotona på mamma. De får mig att tänka tillbaka på henne som person, vilket snart leder mig till att tänka på hennes musikval. Jag tänker främst på en kommentar som en av hennes vänner sade om henne på minnesstunden.... De sade att mamma ofta lyssnade på musik, men att hon enbart gillade manliga sångare. Om hon hörde en kvinnlig sångare - så mådde hon nästan dåligt.
Jag undrar varför hon kom att "rata" kvinnor.

Och jag tänker mycket på hur hon valde att inte klä - eller bete sig - sig kvinnligt. Hon refererade ofta till sig själv som man (speciellt när hon var sjuk).
Hon klädde sig ofta i mansstövlar och mansjackor.

Hon såg upp till en man speciellt, sin pappa, då han var den som blev ensamvårdare av alla 7-8 barn. Ett barnen adopterades ju bort.

Hon hatade sin mamma. Kanske hatade hon sig själv också - bara för att hon var kvinna.

Kan det ha varit så - på något psykologiskt plan...???

Bara en tanke...