GRAVSÄTTNINGEN

Igår var det dags för mig och mamma att ta en sista resa i min bil. Jag kvitterade ut henne på krematoriets expedition och körde sedan vidare till kyrkogården.  

(Attans dåliga bildfunktion på blogger... arrrrggh... luta huvudet om du vill se lite bättre :-)...)

Jag tänkte tillbaka på de gånger mamma åkte med mig. Hon hade svårt för att hitta en bra position att sitta i. Hon använde helst inte säkerhetsbältet för att det skavde runt halsen. Men jag insisterade. 

Så även denna gång. 

Jag satte urnan på passagerarsätet och min ryggsäck framför, så att jag hade något att fästa bältet i. På så sätt kom hon fram helskinnad :-).

Jag ville fotografera gravsättningen, men upptäckte att alla tre kamerabatterier var på upphällningen. Jag hade inte kommit ihåg att ladda dem. Typiskt. 

I vild panik tänkte jag att jag i värsta fall får ta mobilen till hjälp.Jag hade ju inte tid att åka hem och ladda upp dem... 

Jag gick till kyrkogårdens expedition och väntade på min tur. Och efter att ha lyssnat på två samtal från och en och samma person som pratade om gravstenar som riskerar att välta, fick jag beskedet att jag själv skulle sätta henne i jorden. 

Smått förvånad traskade jag iväg.

Jag tänkte på samtalen jag hörde nyss. Någon hade uppenbarligen frågor om hur de skulle lösa det hela med gravstenen, om de skall luta ned den eller om de skall göra en ny - för att undvika ännu en gravstenskatastrof i landet Sverige. De frågade personen i telefonen om tips på stenhuggerier, men han hänvisade dem till gula sidorna. Han menade att eftersom han var statligt anställd, så kunde han inte rekommendera något stenhuggeri över något annat. 

Så är det ju. 

Och så skall det ju vara.

Jag gick till graven och tog sedan fram kameran. Jag testade alla batterier ännu en gång. Jag ville så gärna lyckas. 

Så här såg det ut när jag kom fram. 

Ett hål och lite gröna kvistar. 

Jag kom ihåg att jag glömt att ta med en ny lykta. Jag bannade mig själv en stund för detta. Speciellt när jag såg en så vackert smyckad gravplats jämte :-). Titta så fint! (luta huvudet igen...)

Mammas urna är blå. Som sig bör, när man är av finländsk härkomst :-). 

 Så, nu är hon på plats. 

Jag tog en tur på urngravarna bredvid, för att få lite inspiration till sten och sätt att dekorera graven. 

Titta så fina exempel det finns...

Bara förnamnet...

En liten sten och en väldigt enkel gravplats.

Fåglar på stenen.

Katt på gravstenen.

Inte förrän här såg jag att det stod MITT ALLT på ett löv eller vad det nu kan vara. 

Ingraverad fjäril...

Jag begav mig tillbaka till bilen och såg där att jag glömt att ta med mig gravdekorationen jag köpt för länge sedan. Så jag tog ännu en promenad till graven och satte den där :-). Lite rött och orange för att värma henne i höst-vinter-kylan.

 Sen var det dags att säga hej då till mamma. 

Jag lät mig smaka på ledsenheten och avsaknaden av mamma en stund. För det är ju som så, att jag är helt ensam här i Sverige, blodsbandsmässigt sett, menar jag. Sambon och vännerna finns ju här, givetvis :-).

Väl hemma efter jobbet, upptäckte jag att mobilen var kvar i hallen. Om inte batteriet hade fungerat, hade jag fått vara utan bilder. Tänk så tråkigt det hade varit!!!

VILA I FRID, KÄRA MAMMA! 

Nu är kampen över. 

Nu väntar den eviga vilan.

din dotter,

Sari