måndag 7 november 2011

VÄLSIGNELSEN OCH MINNESAKTEN

Dagen började med att vi gratulerade sambon som fyllde 40.


I framtiden kommer jag nog att tänka på dem båda den 2 november. En fyller år och en säger man hej då till.

Jag åkte sen för att hämta guddottern, då hennes mamma blivit dålig och fått åka in på sjukhus. Hennes mor och far var bjudna till välsignelsen och minnesstunden, men så blev det ändrade planer. Familjefadern hade sömnbrist och fick avlastning med det mellersta barnet av sin mor. Han blev kvar med den minsta, då vi gärna ville ha flickan hos oss, så vi såg till att hon fick sova över ett par nätter.

Vi åkte till församlingshemmet och förberedde lokalen med bordsdekorationer, papperstallrikar och plastmuggar för att bespara oss tid efter minnesstunden. Guddottern och pysselväninnan A hjälptes åt med att lägga ut fat, servetter m m. Smörgåsar, karelska piroger m m hade fixats på morgonen. Tack T för att du fixat och donat med detta! Den andra pysselväninnan fixade med bordsdekorationerna och blommorna i kyrkan. Ovärderlig hjälp, måste jag säga. Ett stort tack till U!









Och sen var det dags att ta sig till St Olofs Kapell.


Det kom folk. Folk som jag räknat med. Någon föll bort, men jag vet inte riktigt varför. Kanske hade jag glömt att tala om att välsignelsetiden ändrats...

Föräldrarna från mitt första fosterhem kom. De hade med sig fina blåvita blommor. Vi gick uppåt kapellet och jag passade på att fotografera.


Där fanns redan några av mammas vänner. Jag bekantade mig med dem. En blåste rök i ansiktet på mig när jag fick en kram. De var sorgsna och tagna av stundens allvar.


Mammas vänner L-M, A och U.


Tiden gick och det fattades folk.


Jag gick ut för att leta efter dem, och hittade dem på parkeringsplatsen. Vänner och föräldrar till en av vännerna. Just föräldrarna hade jag inte sett på år och dar. Det var trevligt att de kom.

 


Vännen S's föräldrar hade redan skickat in blommorna, som gick i orange. Precis som mina blommor :-).

På tal om orange. Jag hade beställt 10 st orange rosor till de som glömt att ta med något att lägga på kistan. Orange, för att det är min favoritfärg!



En av mammas närmsta vänner velade med sitt beslut.  Skulle han komma eller skulle han det inte. Han hade kontaktat vännerna på morgonen och sagt att han inte skulle komma, men så kom han teatraliskt när Albinonis Adagio spelade. Jag förstod det utifrån A's kommentar:
--V, Perkele! (typ, Fan, du kom alltså...)

En annan satt redan och lipade.
För jösses så vackert det musikstycket är.

Det var ju lätt att ta till lipen, för allt var så vackert ordnat. Pysselväninnan U hade fixat och donat med blommor och kistdekorationer. Begravningsbyråpersonalen och någon annan medhjälpare hade tydligen tvistat om hur allt skulle vara och resonerat utifrån om vi skulle komma fram till kistan eller inte.





Mammas tvillingbror, min morbror, Matti hade förberett ett minnestal, som jag översatte och läste upp för de svensktalande. På grund av att jag gråtit gick rösten i falsett. Ett tag tänkte jag att jag inte skulle klara det. Men jag läste på. Matti likaså.



Efter att vi läst färdigt, var det dags att ta itu med blomsterarrangemangen vid sidan av kistan. Vi läste upp texterna och lät sedan folket börja lägga på blommor på kistan. 


Jag valde att göra en scrap-layout om mamma. Det var säkerligen ett viktigt steg i sorgeprocessen.



Här kommer några bilder på de som lade blommor på kistan.







 Och här är några närbilder på alla vackra blommor som låg på kistan.










Några stod kvar och tog farväl av mamma en längre stund.


 Fina väninnan U skänkte ett flergrenat vackert stearinljusarrangemang som lyste upp tillvaron.
Jag valde att dekorera kistan på ett enkelt sätt, med stearinljus och kottar, för att få in höstkänslan. 


Sen bar det av till minnesstundslokalen, Nylöse församlingshem.
Det visade sig att några av mammas vänner var musikaliska, varför det inte dröjde länge förrän vi hade levande musik i huset. Det hade alltså inte behövts någon minnessticka med musik i mp3-form. Men vad gör väl det, när spontaniteten bidrog till att våra mungipor drogs upp en smula. Pianisten hade inte spelat på 10 år, sade han. Det är väl som när man väl lärt sig cykla. Det glömmer man aldrig.




Matti och jag hade ett sista tal, ett tal som jag kallar för kaffe-tal. Vi samlade ihop några minnen från mamma Maires barndom och vuxenliv. Vi bjöd på goda sidor av mamma.
Vi läste också upp deltagandekorten från släken i Finland.




Därefter ville både mammas vänner A och V hålla var sitt tal. De lovordade mamma. Det var rörande. De svartmålade också varandra, och anklagade varandra för att ha hjälpt mamma mot betalning. Den ena tyckte att det var falskt att påstå att man var en god vän, när man tog betalt för det man gjorde. Den andre menade på att denne aldrig bett om pengar för de tjänster denne gjort mamma. Det pratades om att de tvättat mammas tvätt, då hon inte kunde hantera de elektroniska tvättstugetavlerna. De var som ett grälsjukt brödrapar som anklagade varandra för både det ena och det andra. Vi som satt där fick ganska lätt tyst på dem, även om de fortsatte att muttra i sitt lilla sällskap.


Efter att vi ätit upp började folk att tacka för sig. Mammas vänner ville ha skjuts till Angered, och väninnan M, som hade en sjusitsig bil, tog med sig hela konkarången. Inte förrän dagen efter, hittade hon en souvenir från dem. Hennes son satt nämligen och viftade med en Koskenkorvaflaska.


Det var mammas kompisar det.

Jag fick ett kort från pysselvännen A. Ett kort som visade på att givaren donerat pengar till hjärt- och lungfonden. Det tyckte jag var fantastiskt fint gjort.
Tack för det, gumman!

1 kommentar:

  1. Det verkar trots allt ha varit en fin stund. Jag tror att det är jättebra att göra som du gjorde - ta foton på folket, kistan, blommorna och andra detaljer. Det blir ett fint minne av en sorglig stund!

    Alla talen här ovanför var jättefina!

    Hoppas snart att du får ett avslut och får tid till att tänka på dig själv ett tag!

    Kram Annika

    SvaraRadera