DELVIS FÖRNYAD IDENTITET

Tidigare tänkte jag på mig själv barn till en alkoholiserad och psykiskt sjuk mamma och en frånvarande pappa. Numera tänker jag på mig själv som en som förlorat sin mamma.
Pappa har jag skalat bort för länge sedan, då han inte värderat mig högt nog.  (jag skriver lite kort om mina upplevelser och minnen av min far på en egen sida i den här bloggen)

Det känns som om min bild av mamma förändrats. Som om inte hennes alkoholism eller psykiska sjukdom längre spelade någon roll. Hon var ju ändå min mamma.

Jag tycker att det är synd att jag inte kunde se henne för den hon var innerst inne, medan hon levde. Men jag antar att jag måste bearbeta detta ett tag nu för att kunna acceptera att hon är borta.
För alltid.

Nu behöver jag inte längre reta mig på att hon rökte flera paket cigaretter om dagen. Eller att hela hon och hennes lägenhet stank ingrodd rök.
Nu behöver jag inte vara arg för att hon valde alkoholen, vänner med dåligt inflytande och misären.
Jag behöver heller inte vara rädd för att hon skall kissa ned sig i sömnen eller i min soffa.
Jag behöver inte provoceras av tanken att hon aldrig hade på sig BH och att hon alltid, i mitt tycke, hade för urringade tröjor.

Nu kan jag släppa de dåliga tankarna kring henne. Nu kan jag fokusera på att minnas hennes goda sidor.

Mitt liv fram till nu, har - på grund av minnesluckor från min barndom - i stor mån handlat om att ta reda på vem jag är, delvis med hennes hjälp. Nu gäller det att ta reda på vem hon var - med andras hjälp. Jag funderar på att kontakta hennes vänner och bekanta för att meddela dem om hennes bortgång och bjuda dem till begravningen så att de kan säga hej då. Jag vill också be dem att skriva ned några rader eller låta sig filmas för att jag skall ha ett bestående minne av henne.
Jag kommer också att försöka få ut information från sociala myndigheter m m för att få en komplett bild.

Jag kommer också att försöka göra ett minnesalbum om henne. Därtill ämnar jag att fortsätta hedra henne via den här bloggen. Och kanske till slut, äntligen skriva den där boken jag drömt om att skriva sedan barnsben.

Jag vill ha ett helhetsperspektiv på det hela. Jag vill ta in många faktorer; hennes förutsättningar sedan barnsben, hennes livsval, hennes sorger och bekymmer, hennes glädjeämnen men också vården kring henne och alla de turer hon var inlagd.

Bara tanken på detta gör att jag inser att det blir ett hästajobb. Ett jobb, som jag kanske aldrig blir klar med. Men jag kommer att göra det så länge jag behöver göra det. Som en del i det terapeutiska sorgearbetet.

Jag är arg på de regler som finns kring människans välbefinnande. Jag tänker på det faktum att man aldrig kan tvinga en människa att ta emot hjälp, då det bygger på frivillighet. Jag tycker att en människa som inte kan se sitt eget bästa, bör få mer hjälp. Samtidigt måste jag ju ge min mamma rätten att välja själv.
Jag hade givetvis - ur ett barns - kanske också ur ett medmänskligt perspektiv - önskat att hon velat gå i terapi för att möta och bearbeta sina demoner. För att hon skulle kunna vara en bättre mamma. Men även en friskare människa med ett värdefullt liv.
I mitt tycke.
För det är väl som så, att hon kanske levde det bästa liv hon kunde. Kanske består utmaningen för mig att acceptera och respektera det.

Visst. Det finns tillfällen då man vårdar människor mot deras vilja, men det finns en gräns för  hur länge personen i fråga kan vara där. Förr eller senare skall den tillbaka till sitt riktiga liv. Kanske till misär och ensamhet.
Kanske till något ännu värre.


Min mamma kände saknad efter bra vänner. Hon hade, vad jag vet, inga nyktra sådana. De flesta som hon umgicks med var alkoholister. Kaka söker maka. Det kanske var för smärtsamt att bli påmind om något man valt bort. Jag tänker främst på nykterheten, när jag skriver detta.

Jag minns också att hon haft några finska väninnor, som levde nyktra liv. Med hus. Och familj.
Jag tror att hon kände sig mindre värd i jämförelse med dem. För det fanns ju en tid då hon också levde familjeliv med man och barn. Hus och katt. Och svärmor. Jag kom just på att jag inte minns något från den tiden. Kanske dog min farmor när jag var väldigt ung. Jag minns bara att mamma berättat att de inte kom överens. 
 
Att ha en moraliserande dotter måste ha inneburit konfliktfyllda och ångestfyllda minnen. Att hon älskade mig, det är jag övertygad om. Hon gjorde sitt bästa för att visa det, men jag längtade efter mer.