OBDUKTIONEN

Äntligen fick jag ett samtal från överläkaren på Östras PK.
Obduktionen visar på att mamma dog av hjärtsvikt. Det var som han misstänkte den svåra lunginflammationen samt vätska i en av lungorna som fick hjärtat att arbeta på övertid, vilket tog mammas liv.

Läkaren är kritisk till MAVAs insats. De borde tagit henne till sig, då det fanns så allvarliga sjukdomstecken. Hon borde ha fått vätskedrivande medel, något med bred spektrum (där hängde jag inte riktigt med) och antibiotika. Dessutom borde medicinkonsulten sett till hennes hälsa inom 24 timmar. Nu gick det 48 timmar innan de kom och tittade till henne. Läkaren kallar detta för slarv och funderar på att göra en avvikelserapport.
Jag fick en känsla av att han uppmanade mig, som anhörig, att också göra en anmälan.

Mamma har således fått dålig vård. Och jag måste faktiskt hålla med. Jag var ju helt perplex när jag fick reda på att det var så allvarligt som det var med henne. Det var nog läkare och annan personal också, eftersom ingen visste om hennes allvarliga hälsostatus.
Sen vet jag ju inte hur länge hon kunde levt med bättre vård. Jag vet inte heller om jag själv fått se henne i ett friskare stadium. Men chansen finns.
Nu är jag inte ute efter att bli en bitter kärring. Inte alls. Men jag vet syftet med avvikelserapporter. De görs för att rutiner skall förbättras. Och det är klart. Det finns mycket att rätta till, när förväntad vård låter vänta på sig i tre extra dygn. Dåligt. Mycket dåligt.
Det är vad det är!

Hon hade rätt till rätt behandling. Det fick hon inte.

Vi avslutade samtalet med att säga att vi kommer att höras av efter begravningen, för att boka tid med över- och underläkare.