När jag körde ned till en pysselträff i Steninge på lördagen, kom jag på att jag borde ha tagit hennes musikkassetter för att se om hon spelat in något på dem, eller för att få en känsla av vad för slags musik hon gillade. Ibland spelade hon in sig själv, kanske när hon i fyllan kommit på en bra idé eller något liknande. Jag kände ett oerhört starkt behov av att ha mer kunskap om min mamma.
Jag hade egentligen en fantastisk vistelse på Steninge Vandrarhem, men jag kunde inte riktigt njuta av det. Av och an tänkte jag på min mamma. Mest hela tiden, kändes det som.
Jag kunde inte förmå mig att skapa fritt. Tröttheten knackade på hela tiden. Jag lade mig för att vila en stund på eftermiddagen, och lyckades kanske slumra in... Sen väcktes jag av en knackning på dörren. Folk var oroliga för mig. Någon trodde att jag druttat i havet när jag tog en promenad till stranden. Andra trodde att jag gått upp och lagt mig för att vila. Någon såg till att skicka iväg folk till stranden. Någon annan gick sedan upp och knackade på dörren. Och voilá. Där var ju jag.
Tänk så mycket bekymmer jag skapat, bara genom att inte störa... Nästa gång skall jag säga till någon vart jag tar vägen.
Jag kan tänka mig att vissa kände sig än mer oroliga, då visste om min halvdeppiga situation.
Jag åkte hem lite tidigare på söndagen, då jag var så oerhört trött. Jag orkade helt enkelt inte mer.
På vägen hem höll jag mig vaken genom att tänka på mamma, och så kom snilleblixten. Jag skulle ju kunna ta vägen om mammas lägenhet, nu när det fortfarande var ljust och allt. Nu skulle jag kunna kolla om jag hade chansen att hämta vissa saker som tillhörde henne.
Jag spelade in mina upplevelser med kamerans videokamerafunktion. Än en gång fick jag bekräftat att allt var indränkt i cirarettlukt, då det var det som slog emot mig när jag öppnade dörren. Jag spelade in mina tankar och skicket i lägenheten för att ha något att gå tillbaka till när behov för detta finns.
Jag plockade med mig lite saker, men det värsta var att allt kändes lite äckligt. Röklukten är påtaglig och sakerna känns inte särskilt fräscha heller. Allt blir lite fett-smutsigt. Men men. Det är minnen av mamma, och de skall jag ha! Jag får se när jag orkar ta mig igenom kassetterna.
Jag som förra gången insåg hur mörk och dyster hennes lägenhet var, var glad över solskenet utanför, för det gjorde lägenheten något mer trivsammare. Men ändå slogs jag av nakenheten i lägenheten. Väldigt få tavlor och inga gardiner. Inte i något av rummen.
Många av hennes garderober stod outnyttjade. Allt var bara inslängt i ett och samma rum.
I sovrummet fanns sovplatser för flera personer. Två korta skinnsoffor, en tältsäng och en vanlig säng. Sängarnas madrasser var nedfläckade - troligtvis av kiss. Även på golvet under sängen fanns det bruna fläckar.
Nu när jag tänker tanken att jag skall bevara en del av mammas saker, så får jag tänka om. Jag fixar helt enkelt inte röklukten. Den är så pass påtaglig, att den känns bara man kommer i närheten av foton, kassetter m m. Jag får helt enkelt packa in dem i en plastback och förvara dem i garaget. För jag vill allt behålla dem.
Nu har jag satt i den första kassetten. Det står 70- och 80-tal på den. Det är troligvis ett av mina gamla band. Jag gav ju henne alla mina kassettband en gång när jag tröttnat på dem.
Så här långt har jag hört några finska låtar med artister jag inte känner till, men det finns också annat, bl a:
Rod Stewart - Do ya think I'm sexy
Boney M - Ma Baker.
Det måste helt enkelt vara rester från min musikaliska favoriter på 80-talet :-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar