När beskedet kom, började en massa tankar snurra runt i huvudet...
Nej! Är det sant!!!????
Jag har inte varit en god dotter nog, som hälsat på henne mer och tagit vara på den tid vi hade tillsammans.
Vad skönt att hon slipper lida mer.
Vilken musik skall spelas på hennes begravning? (Billy Idol - White Wedding, Dire Straits - Money for nothing, M A Numminen - Il pescatori di perle (Pärlfiskarna)), M A Numminen - Kissa vieköön
Minnet av just Numminen-låten fick mig att le, och minnas tillbaka på hennes härliga humor. Hon fullkomligt älskade hur han slaktade den vackra låten med sin falsettröst :-). Jag var inte sen att ta efter.
Föreställ er att jag spelar den här låten på begravningen. De flesta sätter nog morgonkaffet - eller vad de nu må ha till hands - i halsen... Medan någon kanske drar på mungiporna...
M A Numminens Katten också (kissa vieköön)-låt är en annan härlig jazz evergreen-låt som piggar upp...
Här är en gammal version av låten - framförd av Bruno Laakko:
Vad skall jag göra och vad skall förvaltaren göra?
Jag, i min enfald, trodde att förvaltaren hade ett stort ansvar - och skulle på så sätt avlasta mig - men döm om min förvåning när jag fick reda på att hans uppdrag tog slut samma dag som hon dog.
Lotten föll således på mig att fixa med allt.
Men en tröst i det hela var väl att mamma har sparat pengar för att täcka alla omkostnader.
Han menade på att jag kunde välja att göra vissa saker själv och låta köpa andra tjänster som t ex lägenhetsröjning och -städning m m. Det kan ju också vara en bra idé att göra det, för att slippa gå i misären och minnas det - när man kan försöka de goda bitarna med henne.
Han å sin sida, kommer att göra en sluträkning för de tjänster han gjort henne, och sen är det över för hans del. Han lovade dock att förvaltarenheten skulle hjälpa mig att reda ut vissa saker, om jag så ville.
Jag måste dock tänka på att säga upp lägenheten, elen, telefonen m m.
Mammas hjälppersoner
När jag pratade med förvaltaren, kom jag på att tänka på boendestödet, varpå jag bad om att få telefonnumret till denne, så att jag skulle få reda på lite mer kring hemmet. Kanske fanns det sopor och annat som måste tas hand om...
Jag blev dock lugnad med beskedet att det varit folk där och tagit hand om detta. Pust. Tänk sicken stank det varit annars...
Jag ringde mammas handläggare för att få reda på mer om hur jag bär mig åt med vissa frågor.
Hon sade att jag skulle ta det lugnt, sörja och vänta tills hon ringer på måndag. Då lovade hon att hjälpa mig med det mesta. (När allt kom omkring, var det inte mycket hjälp jag fick därifrån heller)
Hur eländigt min mors liv än var, så kändes det skönt att hon hade berört några människor. De var genuint ledsna över nyheten och ville komma på begravningen.
För att få någon slags struktur i allt detta, skickade jag ett sms till en väninna vars far gått bort för något år sedan. Varför jag valde just henne, beror på att hon var god man åt sin far. Kanske skulle hon ha kunskaper att dela med sig av till mig.
Ring släkten
Jag ringde till mammas tvillingbror och meddelade om dödsfallet. Det räckte med att han sade att han tar del av sorgen, för att det skulle bli jobbigt för mig. Han lovade att komma till begravningen.
Jag åkte iväg för att köpa hämtmat och tog mig till jobbet. Jag bröt ihop i bilen och tog mig hulkande in till lunchrummet, varpå jag - vänligt men bestämt - blev hemskickad.
Klokt, givetvis :-).
Minnet av min mamma
På vägen hem tänkte jag på mamma och vad som nu skulle hända med minnet av henne. Skulle någon över huvudtaget minnas henne, förutom jag.
Jag skrev lite grand om mina tumultartade känslor Facebook och beslutade mig för att starta denna blogg. Jag vill på något sätt få minnet av henne att leva lite längre. Jag vet egentligen inte vad det är för panikkänslor detta väcker hos mig, men det känns bra sorgligt att en isolerad människa - som retats för sitt utseende och sitt handikapp - inte skall få bli ihågkommen med värdighet. Jag vill göra vad jag kan för att ändra på detta.
Vikten av att söka stöd och hjälp
Jag har aldrig varit bra på att hålla inne med känslor eller att trycka ned dem. Jag vill prata om dem - få feedback och bara få ventilera. Denna metod är inte applicerbar på alla, men för mig funkar det. Därför tycker jag att det är helt suveränt med ett medium som Facebook. Jag kan sträcka ut min hand och kanske få några händer tillbaka :-). Och det dröjde inte länge förrän någon ringde till mig. Så effektivt kan det vara med Facebook alltså. Du behöver sällan känna dig ensam. Budskapet i The Arks låt "Calleth you - cometh I" stämmer alltså :-).
Samtidigt som jag blir glad av mångas omtanke, blir jag samtidigt ledsen då jag blir påmind om både min och andras sorg. Många är de som förlorat en anhörig. Många är de som lider själva. Men jag är fortfarande glad för att Facebook finns :-).
Det känns som att så länge jag fokuserar på något - nu i det här fallet omhändertagandet av allt med begravning m m - så kan jag hålla på känslorna, men när jag blir påmind om bortgången eller när någon visar omtanke om mig, så blir jag ledsen igen. Det räcker med små små triggare för att jag skall bli blödig. Men det är helt naturligt. Jag bestämmer mig för det i alla fall.
Begravningsbyrå
Någonstans i svamlet - fick jag med mig några nya ord:
- Boupptecknare
- Begravningsbyrå
- Dödsbo
Jag visste inte så mycket om ordens egentliga betydelse, så jag beslutade mig för att ringa en begravningsbyrå för att få lite struktur i vad de gör och vad jag kan göra.
Jag fick tipset om att ringa runt till några olika byråer - så att jag kan jämföra priser, för tydligen kan det skilja tio tusentals kronor... Och det är ju dumt att bara slänga - eller rättare sagt - bränna upp de pengarna - eftersom mamma vill bli kremerad.
...
Ledsna tankar
Det mest tragiska med hennes död kanske ändå är det faktum att med henne dör all information om mig som barn - och även orsakerna till varför hon blev psykiskt sjuk m m.
Det slog mig nu också att jag blir helt ensam här i Sverige. Givetvis har jag min trofasta sambo att luta mig mot, men mitt innersta jag är ensamt.
Jag har knappt haft någon kontakt med mina släktingar i Finland, och eftersom jag inga barn har, så dör hela tråden i och med mig. Och min s k far har jag heller inte någon kontakt med. Även om jag är medveten om att jag inte är ensam om att leva ett ensamt liv, känns den här isolerade ensamheten tung att bära. Den är heller inte självvald.
Kanske är det min lott här i livet att lära mig att hantera känslorna som det har med sig. Eller kanske är det något man inte kan analysera för att komma till "rätt" svar.
...
Arvsfrågor
Överläkaren började att fråga om jag hade fler syskon, varpå jag berättade att jag har en bror som är bortadopterad. Jag har aldrig träffat honom och har heller inte någon kontakt med honom. Detta är också en av de sorger min mamma burit på. Att känna sig otillräcklig som mor, det gör nog många till kvinns - men att vara tvungen att acceptera att man inte är en "lämplig mor", eller bara inte klarar av att ta hand om sitt/sina barn - det måste vara en väldigt tung börda.
Jag skickade ett mejl till VÄESTÖREKISTERIKESKUS (befolkningscentralen eller ngt liknande) i Finland och avvaktar svar.
Jag hoppas bara att han inte ställer till besvär när det gäller att fatta beslut om viktiga ting... (Det klarnade sedan, att han inte finns med i böckerna kring min mamma. Han är ju bortadopterad, och har således inget att säga till om)
...
Att dö på rätt ställe
Något annat man kan vara glad över, är väl just det faktum att hon var på sjukhus när hon dog, med bekant personal som tog hand om henne, så att hon kunde känna sig trygg. Ingen visste att hon var SÅ sjuk som hon var, men att hon slapp dö hemma i sin ensamhet gör att jag kan acceptera faktum på ett lättare sätt.
...
Positiva erfarenheter
Jag tycker också att jag blivit bra bemött av personalen, då jag fått prata med en gammal trotjänare från Lillhagen-tiden, överläkaren som förklarat alla de kroppsliga problemen hon lidit av, sagt hej då till mamma på hennes rum samt fått prata med en sköterska som träffat henne kvällen innan. Jag fick också möjlighet att prata med en psykolog för att bearbeta det som hänt mig. Jag tog en tid i nästa vecka, för att få en chans att landa i detta.
Detektivarbete
Att ta reda på hennes vänner och dylikt kommer bli ett intressant jobb. Det gäller att gå igenom alla hennes papper, så att man meddela dem och ge även dem en chans att säga hej då.
Det får bli nästa projekt i nästa vecka.
Jag fick tipset att samtidigt informera dem om när och var begravningen blir av och vilket blomföretag som har hand om blomsterarrangemangen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar