Mitt namn är Sari Hänninen och min mamma heter Maire Margareetta Grahn. Hon föddes i Kuhmo, Finland, den 7 mars 1949 och dog på Psykiatriska kliniken på Östra sjukhuset i Göteborg, fredagen den 10 oktober 2011. Hon blev drygt 63 år gammal.
Hennes flicknamn var Kukkonen och hennes första gifta efternamn var Hänninen.
Jag vill få fram budskapet om att hon är mer än en psykpatient i mina ögon, även om jag själv oftast beskriver henne som det. Och alkoholist. Men hon är också en mor och en behövande människa. Full med härlig humor (åtminstone förr i tiden) och en hejdundrare på att göra karelska piroger!
Hon kämpade på sitt sätt. Varje dag. För att döva sin ångest tog hon till alkohol. Hon rökte som en borstbindare, vilket innebar att hon inte förbättrade sina odds till ett långt och hälsosamt liv.
Hon hade opererat knät för några år sedan och aldrig fått ordning på det igen. Hon var nog lite lat också...
Hon hade blivit tilldelad en rullator, som hon motvilligt tog emot och använde. Hon ville vara fri, oberoende. Inte en gammal kärring. Inte någon som ungarna kallade för häxa.
Detta tog henne hårt.Såpass hårt att hon isolerade sig. Jag försökte att få med henne på korta promenader runt huset, men hon valde tryggheten i sin lägenhet.
Hon gick aldrig ut, utan betalade hellre finska bekanta för att köpa saker åt henne.
Detta var hennes aktuella liv.
Men jag har minnen från hennes tidigare liv. Ett liv, där hon försökte göra vad hon kunde för att skapa en trevlig hälsa på-helg i min ungdom. Hon lagade alltid mina favoriträtter, vi lyssnade på musik på dåtidens MTV (Sky channel och Music Box).
Hon kunde inte ta hand om mig, så jag placerades i fosterhem i Borås. Hon hade ständiga kval över att inte duga till. Därtill hade hon ångest för att hon inte kunnat ta hand om min lillebror heller. Han adopterades bort i ung ålder. Jag fick reda på att jag hade en bror först i tioårsåldern.
När jag hälsade på henne i Göteborg - med mitt anhörig-tåg-kort som gav mig x antal gratisresor varje år - så var jag i mitt esse. Jag älskade att köpa skivor på Eko-Hallen och att lyssna på musik på tv. Detta var en lyx som inte fanns i Borås.
Hon i sin tur var glad över att ha mig där, och gjorde därför goda pannkakor, himmelskt goda karelska piroger med äggsmör med mera.
Helgvistelserna var inte alltid underbara, då hon rökte mycket, var sambo med en eller annan alkoholist. Det blev inte mycket mamma-dotter-tid. Men det var ändå tid. Tid vi hade tillsammans, hurdan den än var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar