SKRATT OCH GRÅT

Idag har jag både skrattat och gråtit, och gråtit och skrattat.Jag har skrattat åt goda minnen av mina möten med mamma, och jag har gråtit till sorgen och tomheten hon lämnar efter sig. Jag har nog gråtit mestadels. Ögonen är fortfarande röda. Men gråt helar, säger många.

Jag har inte älskat min mamma. Men jag har gillat henne. Oftast har jag känt att hon inte varit mor nog, vilket fått mig att inte våga ta henne till mig. Denna känsla har blivit särskilt tydlig när jag set andra mödrar och döttrar interagera. Det har gjort mig ledsen över att vi inte haft samma kontakt.

Jag har blivit sviken så många gånger, blivit placerad i flera barn- och fosterhem. Som barn trodde jag på hennes löften och tog väldigt illa vid mig när hon inte lyckades infria dem. När jag blev äldre, skyddade jag mig genom att misstro henne. Jag orkade helt enkelt inte lita på henne igen.

Kontakten mellan oss har oftast varit på hennes villkor, d v s när hon varit nykter och pigg nog att prata eller träffas. Den har inte varit jämlik. Även om jag är väl medveten om hennes dubbelsjukdom (alkoholism och psykisk sjukdom), vill jag inte befria henne helt från ansvar. Hon var en vuxen människa och hon bör hållas ansvarig för sina handlingar, precis som jag förväntar mig av mig själv.

Dagens händelser får mig att tänka på mamma. Hon hade oftast nära till skratt, men också till tårar.

Nu önskar jag att jag inte hade dömt henne så hårt. Hon gjorde ju sitt bästa. Jag som predikar högt och lågt till allt och alla att vi skall acceptera varandra som vi är - kunde inte leva efter mina moraliska tankar själv...

Är man en hycklare så är man... 

Min mor var melankolisk till sin natur, som ju sig bör när man är en riktig finne :-). Men ibland var hon lite mer melankolisk än sig bör.

Det hände att hon blev både paranoid och schizofren. Och det var då hon hamnade på Lillhagens mentalsjukhus. Ibland förblev hon så sjuk, att hon inte klarade av att sköta sitt eget hem, utan skickades till behandlingshem av olika de slag. De - ibland långa - vistelserna på dessa ställen, med blandmissbrukare och allvarligt psykiskt störda människor har tärt henne hårt. Det har också varit besvärligt som anhörig att hälsa på henne på sådana ställen. Men hon har alltid repat sig och kommit hem igen. Men inte den här gången.

Min mamma är en kvinna som tappat tron på sig själv vilket resulterat i att hon inte haft särskilt god självkänsla. Detta "arv" har jag också "valt" att bära på. Tanken på att man inget duger till.

Mamma har dock aldrig nedvärderat mig. Tvärtom. Hon har alltid pratat om mig med stora bokstäver. Hon har även haft tendenser att överdriva mina egenskaper.

Hon har observerat att jag kan tala både svenska, finska och engelska. Helt plötsligt har jag jobbat som tolk. Detta har dock inte varit sanning. Men hon har fortsatt att prata gott om mig.

Hellre det än att man har en mor som klankar ned på en :-).

Här sitter hon med sin tvillingbror som hälsade på henne tidigare i år. Eftersom de bor i skilda länder, blir det inte täta besök dem emellan. 

Ett tecken på att hon inte alltid mådde så bra var det faktum att hon ville ställa in mötet med sin bror och mig. Vi försökte övertala henne men hon ville inte. 

Dagen därpå gick det bättre. 

Hon gillar att spela schack - och äntligen fick hon chansen att spela - mot en aktiv schackspelare :-). 

Hon älskade också tulpaner, så det hade vi givetvis med oss till henne :-).