Idag har det varit en jobbig dag. Jag var på begravningsbyrån och hade en någorlunda plan, men den kom att bromsas upp p g a oklarheter i morsans församlingstillhörighet. Hon var tydligen inte med i Svenska Kyrkan. Kanske är hon heller inte med i finska kyrkan. Det innebär problem, då Svenska Kyrkan inte tar emot några personer från andra samfund - utan att få betalt för det. Om det nu visar sig att min mamma är rysk ortodox, vilket jag tror att hon är, så kommer det att kosta ungefär 11 000 kr extra för att få låna kyrka, präst och något annat. Därtill tillkommer de övriga begravningskostnaderna... och kanske även extraavgifter för en tvåspråkig präst - då denne inte får betalt från Svenska Kyrkan. Antar jag...
Någon sade idag att det kostar att dö. Det stämmer verkligen.
På jobbet var jag inte riktigt på humör. Jag var rastlös och ovillig. Jag frös. Jag fick ta på mig jackan för att inte förfrysa om händer och kropp. Är det morsan som hälsar på, tänkte jag? Eller är jag i en chockfas? Eller är det bara kallt i källaren? Eller är det alltihop tillsammans?
Jag hade lust att bara åka hem och lägga mig under täcket. Jag hade ingen som helst lust att åka till mammas lägenhet för att möta upp de som skall ta hand om städning och röjning av lägenheten.
Efter ett tag gick denna känsla över.
Jag åkte till morsan efter jobbet. Solen var så stark och höll sig rätt i ögonen, så jag hade svårt för att se var jag körd, fastän jag hade solglasögon på. Det gick heller inte att se vad skyltarna sa. Det var rent ut sagt livsfarligt, då jag strax därpå hörde en ilsken lastbilstuta - som varnade mig för att hamna under honom. Oj oj oj. Det blev till att hålla låg profil resten av vägen till Angered.
Jag kom till morsans lägenhet. En lägenhet i mörker. Ljuset från köket räckte inte till vardagsrummet och i fönstret fanns endast en lampa utan skärm. Det var svårt att se vad som fanns där, men vi kunde i alla fall uppskatta kostnaderna för arbetet.
Jag sade att om det fanns någon som ville ha något av det mamma hade, så gick det bra att ta för sig, men eftersom allt stinker av rök och är allmänt gammalt och slitet, är det ingen som vill ha sådant. Så det är bara till att köra det till tippen.
När jag körde därifrån kom nog dagens upplevelser ikapp mig. På något sätt blev allt slutgiltigt. Morsan är död. Hon har inget av värde i sin lägenhet. Det är bara till att hiva allt. Det känns väldigt sorgligt. Fruktansvärt sorgligt faktiskt.
Jag pratade för mig själv i bilen (till mamma) och konstaterade att hon haft ett hårt liv. Tårarna började rinna, och när de väl kom, var det lätt att börja tänka ännu fler ledsna tankar.
Det hela slutade med att jag konstaterade att den enda människa som brytt sig om mig - på riktigt - nu är död. Det innebär också att jag är ensam kvar. Det känns tungt. Jag gråter till och med nu när jag skriver detta, då det är väldigt känsligt att uppleva ensamheten i världen.
Det sägs ju att ensam är stark. Well. Jag kan inte skriva under på det idag i alla fall. Troligtvis inte imorgon heller.
Själva vetskapen om att vare sig jag eller någon annan vill nyttja mammas saker, gör mig också ledsen. Jag försöker dock att intala mig att det ju bara är saker.
Minnet av mamma är viktigare. Men det hjälper inte. Jag känner mig sorgsen ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar