Samtalet med psykologen ledde fram till att jag förstod att jag under hela mitt liv sörjt den mamma jag aldrig haft. (Jag har mången gång känt en viss avundsjuka när jag sett andra kvinnor i min ålder ha en härlig relation till sin mor. Jag har längtat efter att få tröst och att bli förstådd av min mor. Tyvärr har hon inte orkat ta in något annat än sig själv och sina bekymmer) Nu är det dags för slutskedet i denna process. Det känns ganska bra att ha kommit till den slutsatsen.
Sorgearbetet kan kännetecknas av många saker. Jag känner mig i alla fall lyckligt lottad över att ha vänner som ställer upp på mig, nu när jag känner mig lite ensam. Jag känner mig oerhört glad över att ha funnit så goda vänner. Det finns dock tendenser i mig som gör att jag inte riktigt kan njuta av - eller unna mig detta - då jag önskar att min mor fått känna på samma sak - men jag försöker påminna mig om att jag är värd detta.Vissheten om att vännerna finns där för mig, gör att jag orkar bära sorgen lättare :-).
Jag har fått lite mera ordning på hur jag skall lösa vissa saker och det känns verkligen jätteskönt att veta att mina väninnor tar hand om t ex serveringen på "församlingshemmet" under minnesstunden. Jag får dessutom sällskap när jag skall gå och titta på gravplatsen och när jag skall börja välja blommor. Det känns tryggt. Jag har dessutom fått ett erbjudande om att få kistkransen gjord av flitiga och kunniga händer :-).
Tack alla ni som följer min process, och tack för att ni tänker på mig :-).
Jag har också fått undan lite praktiska saker, som att säga upp hyreskontraktet, el- och telefonabonnemang samt försäkringar.
Jag måste börja fundera på om jag vill ha en gravsten eller om jag bara vill begrava henne i en minneslund. Ju mer jag tänker på det, vill jag nog ha något som påminner omvärlden om hennes existens. Min mamma var en enkel människa, så det blir till att välja en enkel kista. Den skall ju ändå brännas upp. Kanske kan man titta på en lite finare urna istället.
Jag tror att jag vill ha ett foto framme vid kistan. Lite ljus och sånt. Kanske t o m en lykta i blomsterarrangemanget.
Det är dags att börja fila på dödsannonsen. Och i den bör man be folk att höra av sig, om de tänker delta i eftersnacket. Kanske kan man be dem skänka pengar till något förbund, typ schizofreniförbundet, anonyma alkoholister, KOL o s v... Det finns många att välja bland. Alldeles för många!!! Och alla har de med mamma att göra...
Jag vill också att mammas vänner och bekanta skriver ned några rader om henne som person. Det kan vara ett trevligt sätt att minnas mamma på. Jag tänker också förbereda dem att göra det innan begravningen, då de annars kan vara alldeles för blockerade att lämna något ifrån sig. Jag tänker också införskaffa mig (eller kanske skrappa ihop en) en minnesbok.
Det vore också trevligt att ha någon som filmar och fotograferar det hela. I och med att det kommer att vara både svensk- och finsktalande människor där, är det säkert praktiskt att ha någon tvåspråkig person som gör det :-).
Jag vill också ha en präst som är tvåspråkig, så att alla kan förstå det som sägs. Kanske har Mariakyrkan i Göteborg en sådan präst. Kanske kan den ta sig till Kvastekulla Griftegård för att utföra ceremonin. Jag måste dock kolla upp om det finns en församlingslokal vid begravningsplatsen.
Kanske stökar jag till det hela. Jag har fått för mig att man inte nödvändigtvis begraver en kremerad person omedelbart. Eller kanske är det som så att gravstenen låter vänta på sig, upp till 10 veckor är nog inte ovanligt. Så det gäller nog att beställa den rätt så snart, innan snön kommer.
Imorgon är det besök hos en begravningsbyrå som gäller, och då tror jag nog att jag kommer att få svar på många saker förutom alla nya slags frågor som jag inte är förberedd på :-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar