Jag tror nog att jag slog dövörat till när hon talade om sina krämpor, helt enkelt för att tyckte att hon överdrev, inbillade sig eller helt enkelt för att jag var trött på "gnället". Kanske trodde jag inte på henne på grund av hennes psykiska sjukdom. Men nu inser jag att hon som människa hade svårt att leva, andas och att bara vara människa.
Usch, en sån dålig dotter jag varit.
Jag skäms!
När jag läser mer om KOL så inser jag att lunginflammation kan vara en följdsjukdom. Hon har haft lunginflammation tidigare, men eftersom hon blivit fri från den tidigare, har jag denna gång inte tagit hennes situation på allvar. Jag skakar på huvudet när jag inser att jag kunde och borde besökt henne oftare på sjukhusets IVA-avdelning och sedan på den psykiatriska kliniken.
Vemodet och sorgen samt insikten om ovanstående gör att jag knappt håller ihop som människa. Tårarna vill fram. Men jag kan bara inte släppa fram dem just nu. Det är söndag morgon, och jag borde förbereda mig för kurs som jag har på jobbet. Japp. Söndag morgon. Snacka om att man har lagt mycket på sitt fat.
Jag får gråta sen. Ingen tid att bli sentimental.
Jag tänker inte göra detta till en tycka synd om mig-blogg. Det är min mor jag vill hedra. Det är bara det att allt som har med min mor att göra också påverkar mig på ett sätt. Konstigt vore det väl annars.
Och givetvis handlar skuld- och skamkänslorna om att hitta sätt att bli kvitt sitt dåliga samvete. Men jag visste inte bättre. Det blir något jag måste förlåta mig för senare.
Jag kom just att tänka på något Tony Bennett sade i Skavlanprogrammet fredagen den 7 oktober 2011 (samma dag som mamma dog). Han hade tydligen provat på droger tidigare i sitt liv, men så fick han en kommentar om att det är en synd att droga när man har den talang han har. Detta gäller ju egentligen alla människor. Det är en synd och skam att man inte lever sitt liv bättre. Ordet man betyder givetvis jag i detta fall. Det finns mycket jag skulle kunna göra för att leva bättre, må bättre och vara lyckligare över. Jag hoppas att min mors död kan en nystart för något annat i mitt liv.
Jag vill kunna vända detta till något positivt!
Jag lånar ett citat från KOL-hemsidan:
Kol beror främst på tobaksrökning, men kan även uppstå efter långvarig astma. Man räknar med att ungefär hälften av alla 75-åringar som röker har kol i någon grad. Män har drabbats i stor utsträckning, men nu ökar antalet sjukdomsfall snabbt bland kvinnor. Det beror på att kvinnor födda på 1940-talet, som röker lika mycket som män, har kommit upp i den ålder då sjukdomen bryter ut. Kvinnor drabbas hårdare av kol, troligen för att kvinnors lungor är mindre.
Min mamma träffar rätt på allt. Hon var född på 1940-talet, rökte mycket - säkerligen lika mycket som en man. Hon hade troligtvis också astma.
Hon hade ökad slemproduktion, blev andfådd vid minsta ansträngning o s v.
Insikten av att ens liv begränsas på grund av rökningen kan leda till oro och depression. Om man lägger till hennes vardagsoro över lag + denna nya oro, ja, då är det lätt att förstå hur orolig och deprimerad hon varit.
Tips för att hantera KOL:
- sluta röka
- börja motionera
- lär dig andnings- och avslappningstekniker - så att du vet hur du skall göra vid andnöd samt för att hosta upp slemmet på ett effektivt sätt
- ät näringsrik kost - oftast äter man mindre då man har svårt att andas - tänk på att det går åt fler kalorier av det ökade andningsarbetet - varför du behöver äta mer!!!
- undvik kontakt med folk som är förkylda eller har influensa
- vaccinera dig mot influensa och lunginflammation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar