Jag minns när mamma skulle fylla 50 år. Jag var bjuden. Jag hade planerat att hälsa på min fostermamma efteråt. Jag minns inte om hon körde mig dit, eller om jag åkte buss. Det kanske jag gjorde. Till Gårdsten. Till Kanelgatan.
Det fanns några som redan hade kommit till lägenheten, hennes sambos syster och man, om jag inte missminner mig, och kanske några till.
Jag hade nog inte träffat henne på ett tag, för mitt sista minne var inte som detta. Men så kom jag in. Jag märkte genast att något inte stod rätt till. Hon domderade och lekte general. Hon stod i givakt och höll på. Hon hade helt enkelt inte kontroll över sig själv.
Hon hade för vana att bli sjuk när det kom till högtidliga dagar som hennes födelsedag och julafton.
Jag stod inte ut särskilt länge med att titta på henne i detta skick, utan försökte att ringa efter någon som kunde ta henne till Lillhagen. Hon stretade givetvis emot. Det var ju inget fel på henne...
Jag ringde till polisen, men de kunde inget göra utan en överläkares intyg. När han till slut kommer anser han att det inte är något fel på henne. Då är jag nära bristningsgränsen. För under tiden har jag ju studerat besökarnas miner och obekvämlighet. Jag har således tagit på mig skulden för att DE sitter i en obekväm situation.
Jag får nog hjälp av någon att förklara för läkaren att hon inte mår bra. Mamma stretar emot. Flera polismän tar hand om henne. Och sen klarar jag inte av att vara kvar bland dessa medömkande blickar. Jag känner ju inte människorna. De är ju gäster, antingen till mamma eller mammans sambo. Så jag går ut till telefonkiosken. Eller så ringer jag med mobilen. Jag minns inte riktigt. Detta måste ha varit år 1999. Hade jag en mobil vid den tiden??? Hmm. Det bör jag haft...
Hulkande ringer jag i alla fall till min fostermamma Berit. Jag får ju knappt fram ett ord. Och medan jag går där och väntar på att hon skall komma och hämta mig, tänker jag att jag är ju fan ta mig knäpp. Jag kan ju inte ens bryta ihop som en normal människa. Alltid skall man försöka hålla ihop.
Det var ju tur att Berit fanns till hands den dagen.
Nu efteråt tänker jag ändå på hur polisen tog hand om henne. Hon var ju en stark kvinna, min mamma. Fysiskt. Så det är klart att det krävdes flera män som skulle få henne med sig. Men det var svårt att bevittna det.
Och om jag inte minns fel, så blev det ett långvarigt besök på Lillhagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar