Jag kom att tänka på saker som gjorde henne glad. Hon tittade gärna på filmen Crocodile Dundee. Om och om igen berättade hon att hon skulle titta på den när filmen visades på tv. Jag för min del kunde inte riktigt förstå detta, då jag sett båda filmerna en gång och inte funnit något speciellt se om-värt i dem... Men nu när jag tänker efter på vad mamma sade om Paul Hogan, att han var manlig. Han var helt enkelt en typiskt manlig hjälte.
Säkerligen påminde han om hennes pappa. Hon saknade sin pappa oerhört, även om hon inte pratade om det så mycket.
Till saken hör att mormor och morfar gick skilda vägar när mamma var sju år gammal. Det är alltså något som gått i arv - fast på olika sätt (jag syftar på att mina föräldrar skilde sig när jag var i sex-års-åldern).
Det var också rätt så ovanligt att en mamma lämnar 8 barn bakom sig för börjar leva ett liv med en annan man. Detta måste ha varit år 1955.
Jag tycker mig ha känt en viss bitterhet från barnen (mina mostrar och morbröder) gentemot mormor. Det är väl inte konstigt.
Jag känner dock inte till omständigheterna till mormoderns val. En del minnen säger mig att mamman tyckte att hon var elak, medan andra tankar leder mig att tänka att det kanske var ett jobbigt liv hon levde med så många barn och en alkoholiserad make.
Just det här med alkoholen gör mig spyfärdig. Jag för min del försöker undvika det så gott det går. Jag kan tillåta mig en cider eller två - någon gång per år. Men det är absolut inget måste. Jag nöjer mig gärna med läsk. Och visst har jag provat på starkare drycker i min ungdom. Jag har också druckit mig så full att jag velat spy och brutit upp från sällskapet som var på väg ut och dansa. Jag har också vaknat till spyor i min säng. Så visst har jag druckit, men inte på en alkoholists sätt... Och det är inget jag längtar efter heller.
Många av mina mostrar och morbröder tar till alkohol. Många!
Min yngsta morbror, Eino, söp ihjäl sig. Jag minns inte året han dog, men jag hann träffa honom samma år som jag mötte min far. Jag har för mig att jag tog några bilder av honom, men jag hittar dem inte bland mina gömmor. Jag träffade honom alltså när jag var i 25-årsåldern. Detta måste ha varit 1992. Jag minns att han dog något år senare. (mamma sade något om att han tagit hand om mig när hon jobbat....)
En av mina mostrar, Sirpa, dricker också väldigt mycket alkohol. Jag fick nästan en chock när jag hälsade på henne och hennes man i deras sommarstuga. De var så lika, min mor och hon. De hade samma mimik och samma blödigt sentimentala sätt att reagera på sorgliga saker.
Nu kom jag att tänka på hur mycket man anstränger sig för att ge ett positivt intryck. Jag hade inte träffat Sirpa på många herrans år. Inte hade vi talats vid i telefon heller. Vi var helt enkelt främlingar för varandra när vi träffades. Men så blev det väl som så att när jag började åka till Finland, efter mormors andra mans bortgång, så började ryktet sprida sig, och så ville de att jag skulle hälsa på även dem. Sagt och gjort. Vi åkte dit, sambon och jag.
Sommarstugan låg vid vattnet. De hade en härlig bastu. Helt underbar faktiskt. De hade också några småhus man kunde sova i. Bekvämligheten var väl inte den bästa, men det accepterade man. Det var ju sommar och något annat mot min betonglägenhet. Så viss exotism såg jag allt fram emot. Jag tyckte dock inte om alla mygg och knott som höll på att äta upp mig... Jag kunde inte vistas på deras terrass särskilt länge. Jag tog till flykten "inomhus".
Jag minns också att de berättade att de byggt den fina stugan själva. Det fanns ingen väg dit på den tiden, så de fick ta dit allt med båt. Jag vet inte om det var roddbåt eller något större. Men bara tanken får mig att beundra dem oerhört.
Det man valde att bygga först, var givetvis bastun. Bastun ger värme och hjälper en med att hålla hygienen. En väldigt praktisk liten uppfinning :-). Sen kom de andra stugorna en efter en. Tids nog gjordes nog en skogsväg också, för att underlätta det hela.
Nu är det dags att ta sig tillbaka till det jag började prata om i början av detta stycke. Det vill säga, att man gör sitt bästa för att lämna ett gott intryck efter sig. Sirpa lagade potatismos mitt i sommaren. (vi vet väl alla att det inte går att göra mos av färskpotatis... det blir ju bara klister...) Hon hade sparat några gammelpotatisar. Måltiden var enkel, MEN så himla god. Det var det godaste mos jag någonsin ätit. Rent ut sagt himmelskt gott! Så även om jag är medveten om hennes tråkiga levnadsöde med krämpor och stark arbetslust, blir jag ledsen över att hon finner sig ett öde som fylls av misshandel, glåpord och allmän misär och misstänksamhet från hennes mans sida. Tänk om hade styrkan att göra sig fri!
När jag senare hälsade på en annan moster, Sinikka, fick jag dock en helt annan upplevelse av potatismos. Det är i och för sig också ett mos jag heller aldrig kommer att glömma :-).
Jag är lite (lite och lite... he he) tetig när det kommer till mat... Jag äter t ex inte lök, svamp, paprika, sill, gravad eller kallrökt lax, lever, kapris, oliver m m. Döm om min förvåning när jag kände smaken av rå lök i maten. Jag som varit så försiktig när jag tog av köttsåsen... Jag dissikerade såsen, men där fanns ingen lök... Jag tänkt att jag inbillade mig, och smakade en gång till, men visst var där lök. RÅ LÖK. Min värsta fiende :-). Och innan jag fattade att det lagts i moset... Huvva...
Needless to say att jag inte kunde äta upp maten.
Så visst finns det olika sätt att servera potatismos på :-).
Tillbaka till mammas hjältar, eller åtminstone sådant som gjorde henne glad.
Jag minns att mamma blev rörd när hon talade om en tavla hon hade hemma. En skeppartavla - med en gammal sjöbuse. Det är en sån där tavla man ratar på loppisarna.
I hennes ögon var pappan en hjälte, då han tvingades ta hand om hem och alla barn helt själv. Han drack också alkohol, så man kan säga att det gått i arv till barnen. Hon förbisåg hans drickande och hade nog en tendens att idolisera honom.
Hon tyckte sig se likheter mellan Danny Kaye, sjöbusen och sin far.
Jag kom just på att mamma sagt att hon arbetat som timmerflottare. Ett farligt jobb för vem som helst. Allra mest för en kvinna.
Mamma sade alltid att hon jobbat mycket i sina dagar, och att hon var glad att hon kunnat förtidspensionera sig. Det stämmer nog när jag tänker efter. Det är synd att jag bara tog det som allmänt prat och inte såg verkligheten bakom. Nu när hon var skröpplig och inte gjorde något, åt vare sig själv, sitt hem eller sin framtid.
I sina sjukaste perioder, såg hon sig själv som en man. Hon kanske behövde ta till manliga attribut för att stärka sig själv. Hon sade: -Sari, Äiti on mies (Sari, mamma är man).
Hon blev kallad för häxa och klimakteriekärring när hon var ute i samhället. Detta tog henne hårt. Det hade tagit vem som helst hårt, tänker jag.
Jag kan tänka mig att man som människa har lätt för att vara elak mot de som har det svårt, kanske för att hävda sig själv. Och de som har det allra svårast i vårt samhälle är nog de med dubbeldiagnos, d v s missbruksproblem och psykisk sjukdom. Jag vet dock inte orsakerna till att hon kallades för häxa. Kanske var det hennes yviga hår. Kanske var det hennes finska brytning som lös igenom när hon pratade svenska. Kanske var det människors fördomsfulla och föraktfulla beteende som fick henne att känna sig osäker och bete sig illa.
Jag minns tillbaka till min bardom och de berättelser hon hade om den tiden när hon och min far var gifta. Hon berättade att hon delat ut tidningar på morgnarna - innan hon gick till jobbet i köttdisken i en mataffär. Hon arbetade på så vis dubbelt. Jag minns att hon berättade om min far med bitterhet. Kanske jobbade han inte alls. Jag vet faktiskt inte. Men på något sätt var hon tvungen att få ihop pengar. Kanske var det som så, att svärmor, som bodde kvar i huset, tillsammans med min pappa var så elaka att de helt enkelt tvingade henne att arbeta för att få egna pengar.
Jag har dock inga minnen av farmor. Jag minns dock att mamma berättat att hon var elak mot mamma.
Jag har också för mig att mamma berättat att pappa inte accepterade min lillebror som hans eget barn. Detta faktum innebär att han misstänkte min mamma för att vara otrogen. Jag vet inte mycket mer om detta. Hon kunde aldrig förmå sig att berätta detta. Orsakerna till att han bortadopterades är ett mysterium.
Mamma säger att hon fick en amningspsykos - eller var det en förlossningspsykos. I vilket fall mådde hon inte bra. Kanske var det startskottet för hennes försämrade psykiska hälsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar