Min första tanke när jag vaknade i morse var, att oj... är det jag som skall gå upp nu. Jag är väl van vid att sambons klocka ringer och att han går upp före mig.
Nästa tanke var att oj vad det svider i vänsterögat. Sen mindes jag att mamma gick bort. Igår. Jag har nog gråtit i sömnen. Sen tänkte jag att hon har i alla fall ro just nu. Jag resonerade med mig själv en stund och tänkte att ja, hon har frid just nu!
Jag försökte flytta larmtiden till halv sju, men eftersom tankeverksamheten kommit igång, var det lika bra att gå upp.
Jag hade för avsikt att röja lite grand inför en pyssel-loppis, men hamnade framför datorn.
Jag tittar på inlägget från igår. Jag ser bilderna på mamma som pryder bloggens senaste inlägg. Jag blir glad. För jag minns hur glad hon var när vi sågs.
Jag är också glad för att jag väljer att hedra henne på det här sättet.
Mamma. Denna kvinna som jag valt att ta avstånd ifrån emellanåt, finns nu ständigt i mina tankar. Det är nog som det skall vara. Jag kommer att låta henne finnas med mig. Dag som natt, om så behövs :). Det är hon värd!
Jag tänker också på den respons jag fått från mammas bekanta, och hur ledsna de blivit för att hon gått bort. Det gör mig glad. För jag, som kan ta kontakt med omvärlden, jag får den stöttning och den hjälp jag behöver. Men mamma, som valde att isolera sig för att inte bli sårad av omvärlden, hon fick inte det stöd hon ville. Men hon har, tack vare sin starka personlighet, ändå lyckats beröra många omhändertagande människor.
Jag minns mamma med glädje. För den värme och humor hon delade med sig av. Jag minns henne också med ömhet, och känner stor respekt för hennes dagliga kamp att bara orka gå upp ur sängen.
Det är rätt så skönt att minnas mamma på det här sättet. Att kunna hitta små guldkorn i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar