FOTON FRÅN LÄGENHETEN

Nu har jag bearbetat sorgen av mammans eländiga liv i drygt två veckor. Nu känns det som att jag vågar visa upp hennes hem. Delar av det. Det finns ju ingen som helst anledning att visa upp klädkammare eller toalett, menar jag ...

VARDAGSRUMMET

Det rum som mamma mest vistades i, var tv-rummet. I vaket tillstånd i alla fall. Hon sov givetvis i sovrummet. Mestadels. Förutsatt att hon inte somnade i sin fåtölj. 

Hon hade för vana att vända på dygnet, då hon hade sömnsvårigheter. Hon tittade på tv hela dagarna och sent in på nätterna. Däremellan sov hon på kvällen till förnatten och vakade, för att lägga sig igen vid åtta-tiden på morgonen. Eller något liknande. Jag försökte förmedla vikten av att sova ordentligt, men det tog inte skruv.  

Jag tror inte att hon greppade vad som fick henne att må bra, kontra vad som fick henne att må dåligt. 

När jag var där första gången efter att hon gått bort, slogs jag ju av mörkret i lägenheten. Och att det inte fanns någon taklampa i något av rummen - förutom i kök, toalett och klädkammare. Ingen av oss - vare sig jag eller boendestödet hade uppmärksammat detta något vidare medan hon levde. 

I sanningens namn måste jag ändå medge att jag inte alltid orkade vara mamma åt min mamma. Jag lät henne ta ansvar då hon var en vuxen människa. 

Efteråt - nu när det är för sent - har givetvis den ångestfyllda ångrar mig-maran ridit mig, dag som natt.

Jag är också kluven till just det jag skrev om ovan... Kan man verkligen lämna ansvaret åt en sjuk människa... Jag tycker nog inte det, för vid sjukdom, är man ju inte vid sina sinnens fulla bruk... Hur kan man då lämna ansvaret åt denne, bara för att denne råkar vara vuxen... Det tar mig emot...

Sen är det givetvis också en fråga om varför jag hade velat att hon haft ett bättre liv. Är det för att jag skall kunna lätta på mitt dåliga samvete? Är det för att jag har svårt att acceptera att olika människor väljer olika levnadsöden? 

Men det är klart. Jag hade ju önskat att min mamma hade varit en mamma-mamma. En mamma som faktiskt orkade vara mamma och se till mina behov. Också.

Men som sagt. Det finns ingen som helst mening med att älta detta vecka in och vecka ut. Nu är det slut. Nu behöver jag inte längta efter kompensation. 

Nu är det jag som väljer hur jag skall se på mitt liv. Och jag tänker då inte bli någon bitter kärring!!!

Så här var det i skymningen i vardagsrummet. Man ser att det fortfarande är ljust ute, men inne i lägenheten är det mörkt. Tänk tanken att vistas i detta rum nattetid. 

Huvva!

Den höga fåtöljen var hennes plats. Den var hennes säkerhet. Hon har en ilsket stark lampa i fönstret. För att kunna se något över huvud taget, antar jag. Hon har också sin bandspelare där. Med alla kassetter som hon lyssnade på.

 

Soffgruppen var säkerligen det sämsta köp hon någonsin gjort, då den var så himla låg att jag var tvungen att bunkra upp med en extra kudde för att kunna sitta där. Jag fick vansinnigt ont i ryggen annars. Hon hade haft några skinnsoffor där tidigare, men eftersom folk kissade ned dem - så var hon tvungen att göra sig av med dem. 

Trodde jag... 

Hon var sparsam med dekorationer. Elefanten till höger hade jag gett henne när jag tröttnat på den. Det var lite grand det här som var symptomatiskt för henne. Hon nöjde sig med rester, loppisfynd och allmänna gåvor. Väldigt sällan unnade hon sig något nytt.

Så här såg det ut i vardagsrummet när jag kom dit en annan dag - lite tidigare på dagen. Solen sken och gjorde att jag kände mig lite bättre till mods i lägenheten. Det var också då jag passade på att hämta kassetter m m för att ha som minne av henne i framtiden. 

Hoppsan. Jag ser visst en lykta mitt på bordet. Den har jag gett henne. Det kan ha varit året före eller efter jag gav henne de gröna lyktorna. Det måste ha berott på min naiva tro att hon ville öka mysfaktorn i sitt hem. Pinsamt. 

Som du ser, hade hon en tavla över teven. Det är den där sjöbusetavlan jag pratat om tidigare. Hon hade den där för att påminnas om sin älskade pappa.

SOVRUM

Sovrummet är lika miserabelt i mörker som i ljus.

Här har troligtvis boendestödet tagit bort täcke och lakan. Kanske för att det var nedkissat.

Och ser man på. Där var ju sofforna. Jag trodde att de blivit hivade för länge sen. Men troligtvis hade hon inte fått hjälp av någon. Hon hade själv kissat ned sin fåtölj, som jag erbjöd mig att hjälpa henne med. Men hon sade att hon skulle ta den på natten. Hon skämdes för att göra det på dagen, sade hon.

Nu efteråt undrar jag verkligen vem som bar ut den, för jag har svårt att tro att hon med sin onda kropp skulle kunna baxa både sig själv och en otymplig fotölj, i mörkret, från lägenheten till grovsoprummet... 

Hon hade förvaringsmöjligheter, men det var inget hon prioriterade eller orkade med. Alla kassettband som jag gett henne (när jag rensat hemma hos mig - och hon uttryckt att hon velat ha dem), hamnade bara i ett fack så här. 

En annan har ju hemmet fullt av skåp och hyllor - och i dem finns verkligen inga tomutrymmen. Tänk så olika liv man kan leva. Jag syftar inte på att det behöver vara mera rätt än det andra. Det är bara ett konstaterande.

KÖKET

 Köket är också ett rum hon inte brydde sig - eller orkade ta hand om... Hon hade dock som plan att orka göra karelska piroger till mig och sambon någon gång. Den gången kom aldrig. Vi fick dock smaka på hennes härliga pannkakor en sista gång, någon gång i våras eller i somras.

Och tro mig. Hennes karelska piroger gick inte av för hackor. Jag har själv provat på att göra dem vid ett tillfälle, men de var inte alls lika goda som hennes. Nu får jag nöja mig med sådana som man kan köpa i finska mataffärer. Men de är inte på långa vägar lika goda som hennes. Även om de kostar uppåt en tia styck.

(karelska piroger är rågsikts- och vetemjöls-degformer med risgrynsgröt - ugnsbakade - och sedan med äggsmör på. Mums! Det är helt otroligt vad goda de kan vara .-). Här har jag lånat en bild på internet.

 

Så här ser det ut från dörren sett. 

 

Och ser ni. Orange virkade dukar. Orange :-).

Jag gav henne en gång ett set med gröna Iittalalyktor och värmeljus. I min värld var detta hot stuff, då jag själv köpt på mig en massa lyktor och värmeljus. Jag upptäckte dock, gång på gång, att hon inte använde dem. Jag förstod att hon inte var den som tände stearinljus för att mysa. 

Kanske var hon rädd för elden och inte vågade lita på att hon kunde hantera dem, utifall att hon somnade. 

När jag tänker den tanken, kommer jag också att tänka på de gånger hon sagt att de kläder hon bar inte fick vara lättantändliga, på grund av hennes stora cigarettkonsumtion. Jag minns också att hon sagt att hon fått kasta bort många kläder, då hon tappat cigaretter dem - och kanske bränt sig.... 

Herre jösses. Om hon inte blivit sjuk, kunde hon ju mycket väl ha eldat upp sig själv - i sömnen. 

Huvva.