JOURNALER OM MAMMA

Jag fick hemskickat några journaler som jag bett om. Jag ville få en mer sammanhängande bild av hennes dokumenterade liv. När jag läser alla utredningar och löpande anteckningar, klarnar bilden något. Hon var en djupt deprimerad människa, som jag tror självmedicinerade med alkohol. Resultatet blev att hon mådde jättedåligt dagen efter. Hon blev ännu mer deprimerad, även om hon "bara" drack öl. Så det är väl klart att man tar lite mer öl, dagen efter. Och dagen efter...
Någon gång ringde hon och sade att hon skulle sluta dricka öl. Hon var mäkta stolt över att ha kunnat hålla upp en dag. För henne var det en livstid. För mig var det bara en timma, och ännu ett misslyckat försök på att lyckas övertyga mig.
Visst. Jag var cynisk. Eller luttrad. Välj vad du vill. I vilket fall, fanns jag inte där för henne. Jag försökte peppa henne, på mitt - kanske för raka sätt. Jag försökte ändra taktik ibland, men det hjälpte inte. Jag tror att det var det här boendestödsteamet också stötte på. Det stod någonstans att av 26 stödinsatser, avbokade hon 17 st. Hon skyllde på magvärk och allt annat. Ibland var hon full när hjälpen stod utanför dörren. I den sammanfattande rapporten stod det att hon tyckte att boendestödet var bra. Hmmpf. Ja, det kanske man kan tycka, när hon inte ser dem mer än 27 % av gångerna.
Och det var inte bara boendestödet som hon avbokade. Detsamma gällde givetvis läkarbesök m m. Hon orkade helt enkelt inte ändra på sin livssituation.

Det är helt klart att hon med tiden försämrades i sin förmåga att ta hand om sig själv, sin hygien och sitt hem. När man erbjöd sig att hjälpa henne, sade hon att hon skulle göra det själv. Det visade sig sen att detta inte stämde. Säkerligen inte för att hon ville ha det stökigt omkring sig, utan för att hon helt enkelt inte orkade. Hon sade vad som krävdes för att bli av med problemet - i det här fallet hjälpen.

Det fanns stunder när hon ville hoppa ned från balkongen. Det var stunder när ångesten verkligen fick tag i henne.
Jag önskar att hon haft någon att prata med, eller att hon skrivit för sig själv, istället för att bara bli sittande i lägenheten. Istället för att isolera sig och känna sig än mer ensam. För min mamma var verkligen en samtalssugen person. Hon kallade sitt behov för "puheripuli" - prat-diarré. Det fanns inget stopp. Hon saknade samtalssällskap, så hon accepterade att det inte fanns att få hos någon annan än en annan alkoholist.
Kanske pratade hon med dem om sådant som hon inte ansåg en dotter klarade av att lyssna på. Kanske fick hon sitt behov tillfredsställt av andra som också levde i misär.
Jag hoppas det.

Det är ju det här med att kaka söker maka. Någon som liknar en och accepterar en för vad en är. En som en kan lita på.

Stackars mamma har varit alltför många gånger på institution, behandlingshem och psyket. Allt för många gånger!

När hon har varit som mest sjuk, har hennes diagnoser omfattats av följande: 

• paranoid psykos
• bipolär affektiv psykos (manodepressiv sjukdom)
• vanföreställningssyndrom
• tankestörningar
• affektlabilitet
• osammanhängande prat
• paranoiditet
• verbal hotfullhet
• aggressivitet

Utöver detta fanns ett dokumenterat alkoholmissbruk. Jag är övertygad om att hon drack för att självmedicinera, d v s minska sin ångest.

Därtill utvecklade hon KOL och astma av sitt myckna rökande.
Hon hade också ont i knäet och höften. Hon hade opererat knäet, men höften lät hon bli. Hon vågade helt enkelt, efter att ha varit med om en operation i hennes mage. Man hade felat på sjukhuset och detta satte griller i huvudet på henne. Hon vågade helt enkelt inte lita på att de skulle lyckas nästa gång. Man skulle kunna se på det som att hon hellre hade ont.

Jag har full förståelse för att en människa som känner sig trängd måste skydda sig på något sätt. Det här var hennes och hennes hjärnas sätt. Inte för att det var lätt för omgivningen, men det var det som funkade. Eller inte.
Stackars mamma.