NÅGRA LUGNANDE ORD

Jag fick ett sms av en vän. Jag skriver ned allt här, så försvinner det inte på vägen...:

- Oh, Sari! Hur känner du dig? Massor av kramar! M.

- Det r ok med mig... Jag tror att hon har det bra nu. Jag kommer givetvis att sakna henne, men som sagt... Hon har äntligen funnit frid.

- Va skönt för henne! Hon har det bra! Ursäkta frågan, men var det något hon valde själv?

- Nej. Hon hade både KOL, lunginflammation och svårt att andas förutom psykos. Hjärtat gav nog upp, Stackars människa, ett sånt liv hon levde.

- Ja, det var inte lätt för henne. Hon är mest ledsen för barnens skull (hmm, har du syskon?) kanske hör jag fel... Hennes liv blev fel... Hon mår bra nu, precis som du säger har hon fått frid. Du har också fått frid, lite grand. En liten bit har fallit från dina axlar, men samtidigt har du själv lite dubbla känslor. Lite lättad, lite ledsen...

- Du har verkligen fångat in allt... Det r precis så det är... Jag är ensam. Det finns en bror ngnstans, men han är bortadopterad. Jag har aldrig träffat honom.

- Ojdå, där ser man... Hade ingen aning...
Hon kallade dig för nåt annat än Sari, ibland, men jag inte se/höra vad... Hon ville att livet skulle ha varit annorlunda, men  men... Det går inte att ändra. Hon är ledsen för det. Hon mår bra nu, i alla fall. Om du är uppmärksam, kommer du att känna henne. Inte nu, men om ett tag..., två veckor... kanske...

(det är här jag fattar att hon fått budskap från morsan... hon känner av andar, men det tänkte jag inte riktigt på när jag fick det första sms-et)

- Så du kände henne nu... Det var ju häftigt :-). Hon brukade kalla mig för Samppa eller Santtu.. Det vore riktigt fräckt att känna hennes närvaro... Kanske börjar jag göra det om ett tag. Och som sagt, hon hade tyvärr ett sargat liv. Jag minns mest de goda stunderna nu.

- Ja, behåll de goda stunderna, det andra kan man kasta bort! Ja, Santtu kan det ha varit. Det var hon som sa allt, nästan. Jag visste inte om att din bror t ex. Det är hon som talar om att du kommer att uppmärksamma henne. Du kommer förstå att det är hon. Nåt speciellt. Jag hoppas verkligen att du mår bra, att du förstår att det kan vara dubbla känslor, att det är normalt.

...

- Vad skönt det var att få höra att höra av henne. Jag tror att jag kommer att förstå henne som person bättre efter den här processen. O vad skönt att hon slipper ha det jobbigt med andning, självkänsla, ångest och psykisk sjukdom. Jag tycker dock att jag borde ha gjort mer för henne, men det är nog något jag kommer att ångra resten av livet...

- Det är inte du som ska ha gjort något för henne. Du är barn, det är hon som skulle gjort mer för dig och din bror, för hon är den vuxna. Tänk på det, säger hon. Hon är så fruktansvärt ledsen för hur det blev. Hon säger också att hon älskar dig - och det där s-namnet som hon kallat dig. Känn ingen skuld. Du kan inte hjälpa det som hänt. Känn inget ansvar! Ta hand om dig nu!
Hon kommer till dig, mer personligt, när du är redo. Det är mer hon vill visa/säga. Du vet själv när det händer.

- Ok. Det låter betryggande. Jag kommer att vänta på henne. Jag är bara så ledsen över att hon inte gavs bättre chanser i livet och att människor med psykisk sjukdom värderas så lågt i vårt samhälle.

- Ja, men det är inte ditt fel. Du kunde inte gjort annat. Hon vill att du ska få frid, att du ska känna dig glad in i själen.

Det var riktigt glädjande att få till sig detta. Ledsamt men glädjande. Så nu ser jag med spänning fram emot ett sista möte med mamma...